Med stadig blick på kompassen. Foto: Rolf Clipper

Har du missat den första delen? Du hittar den via denna länk.

Reseminnen - Del två

Vi hade drabbats av bryggnoja här i Puerto Princesa.
Lite allmän lättja och en viss osäkerhet inför kommande segling höll oss kvar längre än tänkt. Och det var okända vatten vi var på väg mot. Okända för seglare, om man då bortser från världsomseglaren Fernao de Magalhaes på 1500-talet. Men honom gick det ju inte så bra för när han anlände till Filippinerna. Vi var också fundersamma över vad vi hört om piratöverfall på sina håll. Det behövdes därför en rejäl puff från befälhavaren på en filippinsk jagare för att vi till slut skulle komma iväg. Vi blev helt enkelt ombedda att lämna Puerto Princesa på den filippinska ön Palawan.

Den friska nordostmonsunen hade lugnat sig lite när vi abrupt tvingades lämna vår trygga tillvaro i viken. Tyvärr hade vi inte fått tag i något sjökort, men fått rådet att hålla ca 110 grader. Vi är på väg österut, mot staden med det vackert klingande namnet Zamboanga på ön Mindanao. Som den seglare jag är börjar jag omedelbart trimma seglen för bästa fart, men blir skarpt tillsagd av skeppare Rolf att sluta upp med sådana fånerier - släpp inte blicken på kompassen. Om vi hamnar fel kan det gå riktigt illa. Strax norr om vår kurs har vi hört att det ligger ett utbrett korallrev som vi inte bör stöta på.

Det blir en härlig segling under första dagen och efter mörkrets inbrott upplever jag den mest fantastiska nattsegling jag varit med om. Under fullmåne förs vi framåt av en ljum nordostan samtidigt som delfinerna oavbrutet, med ett fosforescerande ljus efter sig, leker kring stäven. Så hårdnar vinden och och sjön börjar byggas upp.
Det går nu riktigt höga vågor - som höghus är väl att ta i - men jag drabbas nästan av svindel när jag tittar ner i vågdalarna.

Insegling mot Zamboanga.

Efter något dygn till havs börjar tröttheten infinna sig.
Vi är bara två som seglar båten och utan vindroder eller annan form av självstyrning blir det dåligt med sömn, ingen alls egentligen de första dygnen. Vi seglar fyra om fyra, som Evert Taube skulle ha sagt. Fyra timmar till rors och fyra timmars vila - dygnet runt. Och i den höga sjögången var det närmast omöjligt att sova på frivakten.
Dessutom skulle man försöka peta i sig något att äta.
Och efter snart två dygn utan sömn säger kroppen ifrån.
Jag mår riktigt illa och har svårt att få ihop tankarna.

Men på tredje dygnet somnar jag och sover stenhårt några timmar och vaknar först när Rolf från sittbrunnen ropar - Land i sikte! På håll ser jag toppiga berg sticka upp - det borde vara Mindanao. I alla fall hoppas vi det.
För vi vill inte ha drivit söderut och hamnat i Suluarkipelagen - öarna vi blivit varnade för och som i viss bemärkelse påstås vara laglöst område. Motsättningar mellan religösa grupperingar och anspråk på självständighet har gjort Sulu särskilt utsatt och flera kidnappningar och våldsdåd har förekommit.

Vi hissar nu den svenska och den filippinska flaggan när vi till slut glider in och ankrar upp i en vik, strax utanför ett hotell i Zamboanga. Efter fyra dygn till sjöss, med ett evigt stirrande på kompassen, och brist på både mat och sömn känns det nu skönt att koppla av ordentligt, sova och få ett riktigt skrovmål på restaurang. Fast staden känns inte helt säker att vandra runt i. Flera bombdåd har nyligen skett i och utanför Zamboanga. Och vi möts ömsom av nyfikenhet, ömsom av misstänksamhet samt de evinnerliga tillropen - “Hey Joe, where do you go”.

Säkrast känns det ändå att vara kvar i båten och det är ingen dålig plats vi hamnat på. Runt omkring oss rör sig ständigt små båtar, urholkade stockar med utriggare på båda sidor. Det är främst ”sea gypsies” som lever i och av vad havet ger. Till oss vill man sälja halsband av snäckor, koraller och mindre hantverk. Vi ligger strax utanför ett hyggligt hotell och för en del av båtfolket tycks affärerna ha gått riktigt bra. De är prydligt klädda och en grabb halar upp sin kamera för att ta bilder på oss - vikens märkliga besökare. Men de flesta är fattiga, riktigt fattiga.
Några grabbar tar sig ut till vår båt och försöker ta sig ombord. När vi schasar bort dem skriker de ilsket åt oss - ”German - German”, som tycks vara det värsta skällsord de känner till.

Äldre sea gypsie.

Oss fotografer emellan.

Det är ändå en behaglig plats där vi ligger på svaj. Och lättjan griper åter tag i oss, men vi måste vidare så det är bara att ta sig samman. I land har det varit en del närgångna frågor om vart vi är på väg, säkert av nyfikenhet, men några var också väldigt intresserade av tidpunkten för vår avsegling. Vi känner oss lite osäkra på syftet och uppger avsiktligt felaktig destination för nästa mål. Och någon tidpunkt när vi tänker ge oss av nämner vi aldrig.
Rolf har nu varit och tiggt sjökort på ett ryskt fartyg, och dessutom fått lite vodka också, tycks det som. Sjökorten var visserligen i storleksordningen 1:1 000 000, som halva Asien ungefär, men bättre än min skolatlas i alla fall.

Avsegling från Zamboanga och karta över resvägen.

Så efter att mörkret fallit glider vi tyst ut från viken och lämnar Zamboanga. Lite sorgligt då jag tänker att den här platsen lär jag aldrig mer få återse. Det är en underbar natt. Solen som gått ner har lämnat en eldröd himmel efter sig och efterhand lyses havet upp av månljus. Den kraftiga nordostmonsunen har också avtagit så seglingen känns nu bara behagligt rogivande. Har också kommit på att det fungerar fint att segla med blicken på stjärnorna. Och här på den södra stjärnhimlen känns det väldigt exotiskt att få se den berömda stjärnbilden, Södra korset.
Vi går ju på fyratimmarspass och ett av mina bästa pass infaller på morgonen, mellan fyra och åtta, när solen skickar ut sina första strålar. Och just då hälsar en stor svärdfisk morgonen genom att kraftfullt borra sig upp ur vattnet för att åter med ett plask försvinna ner i djupet, det djup som sträcker sig 5000 meter ner under vår köl.
Längre fram på dagen ser vi flera stela ryggfenor som rör sig helt nära båten. Just nu kanske inte så hälsosamt att ta sig ett dopp - omgivna av hajar. Dessutom ser vi flera ytterst giftiga havsormar som slingrar sig fram på ytan. Vi är nu långt ute på Sulawesisjön, flera dygn från land. Så konstigt då att vi stundtals ser flockar av småfåglar som far fram och tillbaks över vattnet. Några flyger högre, krockar med seglet och faller ner i sittbrunnen -
flygfiskar förstås!

Så händer det! I horisonten ser vi en båt som är på väg åt vårt håll - har siktet inställt på oss. I kikaren kan vi se en grå, kraftigt byggd motorbåt som snabbt närmar sig - varken försedd med namn, beteckning eller nationsflagga - pirater? Båten går upp och lägger sig bredvid oss på ca 20 meters avstånd. De följer och studerar oss ingående med kikare och visar inga tecken på att vara vänligt sinnade. Vi gör det som vi kommit överens om. Rolf tar fram sin enkla lilla transistorradio, drar ut antennen och börjar låtsasprata. Tanken är att man skall uppfatta det som en kommunikationsradio. Vinden är fin, det är en härlig seglingsdag. Jag står till rors, känner mig ganska lugn och avslappnad, men min hjärtklappning tyder på annat.
Piraterna kör nu flera varv runt oss och försöker komma ännu närmare. En av dem vill kommunicera med oss, ropar “cigarettes” och visar upp ett cigarettpaket. Men jag vinkar avvärjande alltmedan Rolf pratar på i sin transistorradio. De förföljde oss någon halvtimme. Och så, lika plötsligt som de kom, sätter de fart och försvinner bort - åt Borneo till. Och vi seglar vidare, glada över att ha lyckats med vår plan, att göra dem osäkra på vilka vi kunde ha stått i kontakt med.

Efter sju dygn till havs siktar vi så land, toppiga vulkanöar som växer sig allt större. Och till slut kan vi segla in i en underbar arkipelag, öar med kritvita stränder omgivna av palmer. I det klara ljusgröna vattnet syns flera rev som måste undvikas, men ett gäng delfiner lotsar oss fram mellan grunden - en helt osannolik upplevelse. Vi kastar nu ankare utanför en fin strand och ror iland till denna sagolika, helt orörda ö. Jag har blivit lite insnöad på att samla snäckor. Men den riktigt stora snäckan, en tiotaggare, fick jag inte ta ombord. Den har vi inte plats för, sa skeppare Rolf.

Min stora fina snäcka. Foto: Rolf Clipper

Vi går nu ner mot Indonesien och Sulawesi, denna stora ö som förr hette Celebes och har en märklig, spretande, taggig form. För att klarera in i det nya landet styr vi in mot staden Bitung på dess nordspets. Och när vi lägger till vid kajen strömmar stans innevånare till för att få en glimt av de främlingar som kommit för att besöka dem. Till slut anländer polis och ser till att folkmassan hålls på behörigt avstånd. Flera kommer dock ombord, både med och utan uniform, för att inspektera vår båt.
Fast osäkert varför, eller om de har något egentligt uppdrag. Men inklareringen till Indonesien går ändå smärtfritt och efter att ha tankat både vatten och bränsle, samt handlat matvaror, mest nudlar och det ständigt "färska" vita brödet, är vi nu beredda att hissa segel och dra vidare söderut.

Första parkett i Bitung.

Folksamling, Bitung.

I nästa nummer kommer vi, ganska så tumultartat, att angöra Bali - slutmålet, i alla fall för min del.