Del 1

Jag hade just tillträtt en ny tjänst inom ett statligt verk, en anställning som jag sett fram emot, och som skulle innebära en viss trygghet fram till pensionen. Men just när jag satt mig tillrätta i kontorsstolen kommer frågan som en blixt från klar himmel. Det är en god vän till en god vän som ställer frågan, ”min vän Rolf behöver hjälp med att segla en båt från Filippinerna till Bali i Indonesien - kan du vara klar att sticka iväg om ett halvår?”

Så efter mindre än ett år på mitt eftertraktade jobb hade jag sagt upp mig och tagit plats i Aeroflots skrangliga plan - på väg mot Singapore. Rolf hade låtit bygga en båt på Taiwan, en 31 fots segelbåt. Och nu hade han planer på att i omgångar segla hem den till Sverige. Som besättningsman på den första etappen hade han lyckades engagera en oerfaren seglare, en taiwanesisk symfoniker.
Men på sydkinesiska sjön råkade de ut för hårt väder och var tvungna att söka sig in mot land. När det till slut lugnat ner sig visade det sig att de hamnat i Filippinerna.
I skydd bakom den långsträckta ön Palawan hade båten ankrats upp - och dit var jag nu på väg.

På flygplatsen i Singapore hälsade min nyfunna vän Rolf mig välkommen till Asien. Inför vad som komma skulle kände jag starkt i kroppen att det börjat redan nu - äventyret. Det var den annorlunda miljön - människorna, färgerna, palmerna och inte minst den heta och fuktiga värmen. Men vi skulle vidare, närmast med flyg till Filippinerna och Manilla. Där väntade en passagerarbåt att ta oss till Palawan och staden Puerto Princesa. Om Filippinerna visste jag inte mycket mer än att landet var fattigt och president Marcos rik. Frun hette Imelda och var vida känd för sin samling av skor. Kontrasten mellan befolkning och maktelit kunde knappast ha varit större.

Om Singapore kändes bekvämt, hyggligt tryggt och modernt, var Manilla lite av dess motsats. Staden tycktes mer osäker att röra sig i. Fast det är förstås lätt att överdriva faror när man befinner sig på okänd mark. Ändå varnade folk oss för vissa områden. Och så fattigdomen förstås, den är påtaglig och det berömda sopberget med sina slumbostäder reser sig likt en mindre vulkan över stan. Man ser människor röra sig fram och tillbaks på jakt efter något av värde att ta vara på. Liknelsen med en myrstack är inte långt borta. Från hamnen syns sopberget särskilt väl, och dit har vi nu tagit oss för att söka rätt på fartyget som skall föra oss till ön Palawan. Passagerarbåten ligger i hamn och väntar på att ta ombord last och passagerare. Fartyget visade sig vara byggt i Norge och bär namnet Leon. Det hade dock sett bättre dagar, rostigt och skitigt, och hade knappast kapacitet att klara av alla passagerare som trängdes för att få komma ombord.

Passagerarbåten Leon.

Som tur är har Rolf inte fallit för budgetvarianten vid köp av biljetter. Istället har han dragit till med första klass vilket han skall ha heder av. Fast det är inte direkt någon överdådig lyx där vi hamnat på övre däck i tältsängar. I gengäld blir det frisk luft till skillnad mot de lägre klasserna där familjer ligger hoppackade på alla upptänkliga ställen. Men avgången är uppskjuten ett dygn så vi har därför tid att se oss omkring i de intressanta hamnkvarteren. På vår väg är vi ständigt förföljda av nyfikna barn som glatt ropar efter oss - ”Hey Joe, where do you go?"
Den amerikanska kolonialtiden tycks ha satt sina spår…

När vi kastat loss ser havet, så här från övre däck, helt fantastiskt ut. En underbar blå färg som kontrasteras mot det kritvita skummet där fartyget stävar fram. Men efter ganska kort tid ombord börjar livet bli besvärligt.
Det luktar gammalt avfall och urin var man än rör sig.
Det är stopp i toaletterna och varorna i kiosken har tagit slut. Hur kvinnor med flera småbarn, som fått de sämsta platserna under däck, klarar dygnen till sjöss går inte att förstå. Fast till slut glider vi ändå in mot Puerto Princesa.
Och redan på långt håll ser vi den vita masten på Rolfs båt sticka upp inne i viken. Resan från Manilla till Puerto Princesa som skulle ha tagit 36 timmar blev till slut fyra dygn. Men vi är framme - det riktiga äventyret skall ta sin början.

Bostadsområde i Puerto Princesa.

När vi äntligen stigit iland från Leon och tagit oss ut till Rolfs båt tycks allting se ut som när den lämnades för drygt ett halvår sedan. För några pesos har en lokal grabb till och från bott på båten och haft den under uppsikt.
Och det är inget dåligt ställe han haft som bostad, jämfört med hyddan där han annars bor. Med sina 31 fot är Vagabond ingen stor båt, men hon är en voluminös dam. Kraftigt byggd och med gott om utrymme.
Det mesta verkar vara i sin ordning, kanske då bortsett från vissa detaljer. När vi skall sova första natten känner jag att något kryper över mitt ansikte. Jag blir skräckslagen och tänder ljuset. Det rasslar då till ordentligt när hundratals kackerlackor rusar åt alla håll för att söka skydd. Någon kemikalielagstiftning tycks inte finnas i landet så vi drog till med värsta giftet. Sen var det bara att skyffla upp dem i hinkar och slänga överbord. En annan detalj - kanske inte så stor för mig som är en smörgås människa - jag kan inte se att det finns något att laga mat på. Inga problem, svarar Rolf, och efter att ha varit i land kommer han tillbaks med ett litet campingkök. Bara att fylla med sprit, pumpa och tända på…
Det fanns en hel del förberedelser att göra innan vi kunde segla iväg. Bland annat måste botten befrias från alla musslor som bitit sig fast under tiden båten legat still.
Men det ordnas lätt med några grabbar som villigt dyker ner och fixar det hela. Här behövs inga dyra verktyg. Det går lika bra med halva skal från kokosnötter. Den saltbemängda luften har också slitit hårt på båtens yttre, fast en del kan förstås bero på undermålig kvalitet. Exempelvis hade rostfria detaljer redan blivit angripna. Det blir till att putsa och försöka återställa.

Livet i det sköna tropiska klimatet känns behagligt och lite lättjefullt. Vi borde avsegla men det är lätt att skjuta på avfärden. Delvis av lättja men också av något mer odefinierbart motstånd, kanske för det okända som ligger framför oss. Dessutom brallar nordostmonsunen i ordentligt, kanske 15 meter/sekund. I alla fall vänds palmkronorna ut och in av vinden. Vi känner oss inte riktigt bekväma med att segla iväg ännu. Så vi hittar ständigt på nya aktiviter på Palawan, denna vackra, långsträckta filippinska ö.

Nordostmonsunen friskar i.

En dag vandrar vi tvärs över ön, 12 km i brännande sol, genom djungel, över berg, vadande över floder tills vi når en gudomlig orörd beach. Vi övernattar i en liten hydda, där en fattig fiskare bor med sin son. På kvällen sitter vi nere på stranden i den sammetslena, kolsvarta tropiknatten och lyssnar på alla djungelns ljud som omger oss. Allt hade varit ok om vi inte blivit hårt angripna av “sandflies”, ilskna små blodsugande flugor som lämnade kraftiga böldliknande märken efter sig. Och inget fel på hyddan, men svårt att sova utan madrass, direkt på bambustänger. Fast fiskaren var mycket vänlig och bjöd oss på hemkört kokosvin.

Med min statliga, men kortvariga, bakgrund inom kriminalvården blev jag intresserad av att det skulle finnas ett fångläger på en ö i närheten. Man skulle där bedriva en typ av rehabilitering för långtidsdömda. Med en utriggare tar vi oss enkelt dit. I relativ frihet avtjänar fångar där sista delen av av sitt straff. De lever under ordnade förhållanden tillsammans med sina familjer, med arbete under dagtid, främst på risfälten. Så långt allt väl, men gudnåde den som försöker fly. Blir man infångad slås man omedelbart i bojor, bokstavligen talat, och förs tillbaks till Manilla och dess hårdbevakade säkerhetsfängelser.

Inne i vår vik i Puerto Princesa trängs enkla båtar sida vida. Det är båtar som tillhör vietnamesiska flyktingar vilka, efter att ha blivit utsatta för förföljelser, tvingats lämna Vietnam. Vi ser också hur ett tyskt lastfartyg anländer med vietnameser som plockats upp från båtar ute på sydkinesiska sjön. Men det ligger också en jagare från filippinska marinen förtöjd vid piren. Vi betraktas nog som lite udda fåglar i den filippinska övärlden och blir beordrade att komma ombord på fartyget.
Det är en imponerande salong vi tas emot i. På väggarna hänger bilder av president Marcos och gamla hjältemodiga krigare med sablar i högsta hugg.
Vi blir dock vänligt bemötta av fartygets befälhavare som med sin stab samlats runt ett bord. Det bjuds på te och vi får tillfälle att berätta om oss själva, varför vi blivit liggande i viken, och om Sverige i allmänhet. Efteråt tackar de oss med orden - “Det har varit en ära att ha er som gäster här i vår vik, men nu är det nog dags för er att lätta ankar. Vi rekommenderar att ni lämnar viken inom kort, gärna i morgon…

I nästa avsnitt lättar vi ankar och ger oss ut mot okända mål.