Robert Wells gästade Brunnssalongen

Söderköpings-Posten gick på sommarkonsert på Brunnssalongen. Efter föreställningen fick vi en pratstund med Robert.

Tack Robert för en fantastisk konsert, den överträffade våra högt ställda förväntningar!
- Tack, det här är ett otroligt trevligt sätt att musicera på! Risberg, min Maria och jag har spelat tillsammans i så många år. Det är fantastisk roligt att få göra de stora konserterna, men det här när man kommer publiken så nära, är ännu bättre. Vi skriver inga låtlistor och så kan man göra när man är tre på scen. De andra tittar på mig, vad är det på gång nu? Det märks inte, för de är också så med.

Din musikalitet, du har inga noter och klarar ändå alla melodier, takter och tempo, sitter det i ryggmärgen eller har du några andra förmågor?

- Nej, jag övar enormt mycket! Speciellt under dessa speciella tider så har jag kunnat tillbringa oerhört mycket tid vid pianot. Min första pianolärare sa, ”inga genvägar, öva och öva”. Även om du har ett namn så måste du öva, spel med flyt är en färskvara. Jag övar alltid med noter. 
Nu har jag suttit och övat in Listkonserter, etyder, Rachmaninov – spelat stenhårt klassiskt. Och det är som för en idrottsman, för att du ska ha en hög nivå hela tiden, så måste du öva. Sen så ska du släppa vid framföranden och jag envisas att säga till alla mina musiker, ”behöver du noter på scen, ja då har du inte övat tillräckligt”. Det blir jättekonstigt om man sitter och tittar ner på instrumentet, man får ingen kontakt. Och så improviserar vi ganska hårt i solon och då måste du vara fri. När vi gör våra konserter, då vill vi också ha kul! Det är inte bara att vi vill visa upp oss, vi älskar att göra det här.

Brunnssalongen här är en mycket fin sal, den inbjuder till den här sortens musik. På 80-talet jobbade vi på klubbar och diskotek. Det var mycket onykterhet bland publiken, det är inget som lockar mig. Nu kan vi jobba med dynamik, du kan gå ner lite och du kan gå upp i styrka och ton, jag älskar det här mindre formatet.

Har du varit i Söderköping tidigare?
- Ja vi var här för 20-25 år sedan, jag är osäker, det var i samband med någon stor kommunfestival.

Har du hunnit se något av Söderköping?
- Idag har vi varit och ätit glass på Rådhuskällaren, gott! Men imorgon innan vi åker vidare till Värmland ska vi ta en riktig promenad genom stan. Annars är det ju så att Söderköping inte är nytt för mig, för som artist så har man sina ställen som man stannar till vid. Jag har ju turnerat sedan 1980 och då vet man var smultronställena ligger, då stannar du till där. Vi undviker stora hotell, vi vill ju bo på mindre, personliga ställen. Det är då det blir roligt att åka på turné och att omge dig med bra folk.

Vilka är dina förebilder, du måste ju ha flera?
- Jag har tre, det är Arthur Rubinstein med Chopin, Oscar Peterson med jazz samt Victor Borge med humor.
När jag har en konsert med flygel, då brukar jag göra en tribute till Victor Borge. Sen är det väl så att man sedan 70-talet förstås älskar Benny Andersson och Elton John.
Det är ju klart att man tycker om dem också, men Victor Borge! Jag fick vara förband till honom 1988 på Berns, då var jag väldigt ung – det var helt magiskt.

Charlie Norman måste väl också vara en förebild?
- Javisst jo, men för mig är det så självklart med Charlie, så därför nämnde jag inte honom. Jag fick ju min första Charlieplatta när jag var åtta år och sedan träffade jag honom på semester i Folias, Kanarieöarna. Han höll ju till där i många år med Lennie och Ronnie Gardner. När jag var där hade jag fått en tid med Lill-Babs i TV och Lennie såg mig i publiken och sa ”jag känner till den där grabben” och så tog han upp mig på scen, så började vårt samarbete. Senare gjorde vi väldigt mycket tillsammans. 
Alla Charlies skivor, manus, rubbet stod på Strömsholms, jazzens museum som gick i konken för ett och halvt år sedan. Allt höll på att slängas, även hans piano, men jag talade med hans barn och skickade dit en lastbil. Det var fruktansvärt. På så sätt fick jag hans första piano – det är så stort för mig. Sen har jag hjälpt till med inventarierna, jag hoppas att de hittar något nytt museum. Jag har ett pianoläger varje år där jag kör stenhårt med mina ungdomar och visar Charlies arbete, Victor Borge, och Oscar Peterson. Annars får de aldrig chans att lyssna på de fantastiska artisterna, de är ju aldrig på radio eller TV.
Jag tycker att det är min mission att lyfta dom vidare in i framtiden.

Ditt musikaliska genombrott för den breda publiken var det som pianist i ”Så ska det låta”?
- Nej det var faktiskt med Lill-Babs redan -86, det var då jag fick jag mitt stora genombrott med Melodifestivalen och Svensktoppen, massor med TV och plattor. Sen började jag med ”Rhapsody in rock 1989”. ”Så ska det låta” var 1997, det var ju några år senare men det hjälpte ju till så klart.

Det var en magisk sommarkväll med Robert, som vi kommer att minnas många år. Vi hälsar Robert välkommen tillbaka till Söderköping. 

Åke Serander
Text

Torbjörn Andersson
Foto

Klicka här för att komma till landningssidan för "Musik på Brunnen".