Bro i Esfahan.

Reseminnen - del 2

Vi reser nu in i Iran. Många har emellertid undrat vad vi har där att göra. Det finns ju betydligt trevligare länder att besöka. Men då har man inte förstått magin med att resa, det magiska med att uppleva platser som tidigare bara varit ett namn i kartboken. Dessutom dömer man ofta ut ett land utifrån dess regim, ofta med negativa förtecken. Jag har varit i Iran förut och ett mer gästvänligt folk är svårt att finna. Underbara människor helt enkelt, men med en fullständigt korkad regim.

På stationen i Teheran står en man och håller upp ett A4-ark med texten, mr Boy tjusigt värre. Vi hade förbokat ett enklare hotell på en bakgata, omgivet av affärer som säljer bildelar, men helt ok i övrigt. Och vad skall man då säga om denna storstad, som ändå har ett persiskt skimmer över sig? Jo, en infernalisk bilstad med en aldrig sinande ström av bilar som inte viker en tum för fotgängare, ens vid övergångsställen. Jag vet, för vid ett tidigare besök i Teheran blev jag påkörd av en motorcykel, och slog mig sönder och samman, just på ett övergångsställe.
Alltså ingen stad att flanera i. Så i väntan på att dra söder ut genom landet får det bli att besöka minnesmärken och några av stadens alla museer.

Vårt hotellområde i Teheran.

Ett intressant och välkänt ”minnesmärke” att beskåda är den före detta amerikanska ambassaden som strax efter den iranska revolutionen 1979 intogs av fundamentalistiska studenter. I strid mot all immunitet som följer med ambassadpersonal hölls 52 diplomater och ambassdtjänstemän som gisslan i 444 dagar. Muren runt ambassaden är fullklottrad med USA-fientliga målningar. När USA 1981 gjorde ett försök att befria gisslan landade det i ett fullkomligt fiasko. Två transportflygplan och en helikopter kraschade i öknen varvid flera amerikanska militärer omkom. Detta lär ha varit orsak till att president Carter senare inte omvaldes.

Man får heller inte missa Irans nationella juvelmuseum med de persiska kronjuvelerna. Ett överdåd av juveler, inte minst den rosa diamanten "Darya-ye Nur" med sina 182 karat. Där kan man också beskåda den berömda Påfågelstronen, om än lite bedagad kan jag tycka. Museet är minutiöst bevakat och att fotografera var inte att tänka på.

Väggmålning på Amerikanska ambassadens mur.

Tanken var ju att resa med tåg genom Iran. Men efter att ha hört om de magnifika långfärdsbussarna ändrade vi inriktning och tog oss upp till den centrala busstationen.
Vi kommer nu att resa 40 mil söderut mot staden Esfahan. ”Standard eller Volvo”, blir vi tillfrågade om vid biljettköpet. Och det visade sig att här i Iran håller Volvo en mycket hög standard, inte långt från business class på flyget. Bekväma fåtöljer med spatiösa utrymmen som man bara kan drömma om i de svenska, obekväma busstolarna, särskilt för oss lite längre personer. Och biljettpriset är inget att klaga över. Eller vad sägs om 50 kronor för en resa på ca 40 mil, i lyxbuss. Vi reser nu söderut till den, till skillnad från Teheran, vackra staden Esfahan.

Volvo de lux.

Genom Esfahan, ofta kallad Juvelen i det antika Persien, rinner den mäktiga och största floden i Iran, Zayandeh river - när det är vatten i den vill säga. För det berättas för oss att plötsligt kan floden vara helt torrlagd.

Och vi får inte riktigt klart för oss anledningen till att den ibland är helt uttorkad. Men över floden är några enastående vackra broar byggda, flertalet från 1600-talet.

I Iran är det strikt förbjudet för kvinnor och män att på tu man hand träffas utanför äktenskapet. Men när vi kommer fram till den vackra bron Khaju bridge, kan vi under brovalven se unga par i hemlighet mötas i ett rendezvous. För familjer finns flera teställen anlagda nere vid floden, särskilt populära vid skymningen.

Rendezvous under bro.

Även om taxi är billigt, och dessutom alla privata bilar tar upp passagerare för en billig slant, är Esfahan en stad att promenera i. Och vi drar till fots bort mot torget, Imam Square, ett av världens största och vackraste torg med sina gröna områden som omger den centralt placerade dammen. I ena änden av torget ligger en av världens vackraste moskeer, Imam moske, fast tyvärr under restaurering när vi är där. Framåt eftermiddagen samlas familjer för picknick på torgets grönområden. Och intresset för oss utlänningar är stort så vi får ständiga inviter att följa med hem på en kopp te.

Iran var ju västerländskt präglat fram till revolutionen 1979 då Ayatollan Khomeini tog över makten. Prästerskapet påbjöd därefter kvinnor att täcka kroppen inklusive håret med klädesplagg. Helst skulle man bära det heltäckande plagget Chador, vilket många kom att göra, särskilt medelålders och äldre kvinnor. Yngre kvinnor och flickor vägrade och nöjde sig med att täcka håret med huvudduk, men denna kom efterhand att glida allt längre bak mot nacken. Och helt nyligen började man i protest att plocka av sig huvudduken och helt blotta håret.
Som bekant har detta väckt protester från konservativa, religiösa grupper vilket medfört förföljelser där kvinnor till och med blivit utsatta för misshandel. Ett lagförslag är nu framtaget som innebär att de som inte helt täcker håret kommer att bestraffas. Protester mot förslaget har inkommit från hela världen, inklusive FN.

Kvinna klädd i Chador.

Moderna Iranska flickor.

Vi lämnar nu Esfahan och ger oss ut på en 30 mils resa på spikraka vägar genom öknen, och till den antika ökenstaden Yazd, staden med sina smarta torn, “Wind-catchers” som sticker upp lite här och där i stan. Tornen är designade för att fånga upp den minsta vindstöt, som sedan förs ner och svalkar underliggande bostäder. Praktisk i ett ökenlandskap där termometern sommartid ofta vandrar upp emot 40 grader. Yazd kanske inte har de storslagna minnesmärken som Esfahan och andra kända turistorter har. Men det är en underbar stad att vandra runt i och låta sig förföras av historiska gränder och prång, med hus uppbyggda av soltorkad lera.

Gränd i Yazd.

Windcatchers.

Vi hade nog tänkt oss att ta landvägen till Indien, via Pakistan. Men säkerhetsläget var inte det bästa för en sådan tripp. Därför blir det buss ner till Shiraz - poeternas, rosernas och vinernas stad. I det strikt muslimska Iran framställs inte längre något vin. Och någon shirazdruva har heller inte odlats här, trots namnet. Den har sitt ursprung i Rhonedalen, och har aldrig växt i Iran, men ändå… Shiraz är en stad rik på kultur, och har varit Persiens centrum för kultur i över tvåtusen år.

Medan min fru Kerstin tar sig ut till en berömd poets, Aramgah-e Hafiz, gravplats, letar jag upp en hamburgerrestaurang, ägd av en iransk man som bott i Danmark i 20 år och nu återvänt till Iran. Med iransk gästfrihet blir jag självklart bjuden på en äkta dansk hamburgare.

Men det vilar något sorgset över honom. Jämfört med livet i Danmark har allt nu blivit tråkigare. Han har god ekonomi men menar att det här i Iran inte längre finns något riktigt roligt att göra för pengarna.

Man märker att Shiraz är lite av en turiststad och det tar inte lång stund innan vi blir uppraggade av en klassisk “touts”, dvs en riktig bondfångare. Jag märker snart vad som är på gång med hans lite konstlade vänlighet och försöker dra mig ur, men han har förstått att Kerstin är ett lättare byte och det tar inte lång stund innan vi, trots mina protester, sitter inne i Martyrernas moské. I olika rum förstås och efter det att Kerstin blivit insvept och täckt av tyg. Efter moskébesöket var förstås den överdrivna vänligheten över och det vara bara att betala för den oönskade guidningen. Men ok, sånt händer…

Karta över resvägen genom Turkiet och Iran.

Innan vi lämnar Shiraz för att flyga över till Delhi är ett besök till Persepolis ett absolut måste. Denna antika ruinstad som var huvudstad i Akemeniderriket, började byggas ca 500 år f.kr. och förstördes 200 år senare, innan den var färdigbyggd, av Alexander den store. Det är säkert intressant för arkeologer och historiker att vandra runt bland ruinerna, men jag har svårt att varva upp fantasin och se något annat än just ruiner, om än mäktiga. Mer intressant är att läsa om den jättefest, världens största och dyraste, som Shahen med sin fru Farah Diba, ställde till med i och runt Persepolis. Kungligheter och presidenter från hela världen var inbjudna, inklusive dåvarande kronprinsen Carl Gustaf. Kostnaderna för festen var enorma och anses vara en av anledningarna till att Shahen senare störtades.

Shiraz kom att bli sista anhalten i vår resa genom Iran. I bästa fall ses vi nästa gång i Indien.