Östra Turkiets vilda natur.

Reseminnen - del 1

Sakta glider tåget in mot Serkeci, tågstationen i Istanbul, där den berömda orientexpressen under många år hade slutstation efter sin färd från Paris. Själv anländer jag i ett ordinarie tåg på min tre dygns resa från Norrköping med tågbyte i Berlin, Budapest och Sofia. I Istanbul skall jag sammanträffa med min fru Kerstin. Fast hon har tagit det snabbare sättet att resa, flyget. Vi sammanstrålar här för att om några dagar resa vidare genom Turkiet till Iran - och kanske ännu längre bort.

Istanbul är en härlig stad, delad som den är av sundet Bosporen, som förbinder Medelhavet med Svarta havet. Staden är omgiven av vatten och har många sevärdheter att besöka. Bland annat den berömda Blå moskén och inte minst Hagia Sofia. Den senare byggdes som en kristen kyrka på 500-talet. Därefter omvandlades den till moské, för att senare bli museum fram till år 2020 då president Erdogan bestämde att den åter skulle bli moské. Man kan också gå sig trött och vilse i Grand Bazar, ett enormt gammaldags köpcenter med massor av små butiker och stånd. Spännande med sitt folkmyller och med energiska försäljare som det ibland kan vara svårt att värja sig från.

Grand Bazar.

Basilicasisternen, (Det sjunkna palatset).

Men mest imponerande är nog den underjordiska enorma vattenreservoaren, Basilicasisternen, även kallad Det sjunkna palatset. Det förefaller idag ofattbart hur man på 500-talet kunde konstruera en sådan här komplex anläggning för att ge vatten åt staden Konstantinopel dagens Istanbul. Vattnet leddes från bergen norr om staden, via akvedukter till denna underjordiska cistern som, när den var fullt utbyggd, kom att rymma 100 000 kubikmeter vatten. Att befinna sig nere i detta ”palats” känns rent magiskt. I viss mån kan det bero på att så många turister inte hittar hit - en oas under jord. Som kuriosa kan väl tilläggas att delar av en Bondfilm, ”Agent 007 ser rött” spelades in i Istanbul. I en sekvens kan man se agent 007, Sean Connery, paddla runt i cisternens vatten.

Galatabron. 

Det populära brödet, Simit.

När vi passerat bron är det dags för lunch och för några kronor köper vi den berömda kringlan, Simit, vilken många går och knaprar på. Jag är visserligen en brödmänniska och älskar bröd av alla de sorter, men det här är inte riktigt som jag tänkt. Hygglig smak men ganska så torr.

Vi är nu över på den modernare delen av Istanbul och börjar med att ta oss upp till det stora promenadstråket, paradgatan Istiklal Caddesi. Men det är backigt så för att slippa den branta stigningen tar vi en av Europas äldsta tunnelbanor - Tünel. Och inte nog med att den är gammal. Den är också världens kortaste t-bana med sina två stationer - ändstation och ändstation. Vi kliver ombord, och på en och en halv minut är färden avklarad. Uppe på höjden är det en magnifik utsikt över den gamla delen av Istanbul. Vi ser ut över vackra moskéer och ett glittrande Bosporen som delar Istanbul i två världsdelar.

Här uppe på det kända ströget med shopping, biografer och talrika krogar får vi tränga oss fram bland turister och flanerande invånare. Det är en gågata fylld med människor som plötsligt får vika åt sidan när en gammaldags spårvagn sakta letar sig fram genom folkhopen.
Den är på väg mot Taksintorget med dess berömda republikmonument. Torget har genom åren blivit en viktig plats för möten och demonstrationer, både festliga och tragiska. Här firades det ordentligt när Turkiet blev bronsmedaljörer i fotbolls-VM 2002 eller när landet vann Eurovisionsschlagerfestivalen 2003. Men här besköts också en fredlig demonstration 1977, varvid flera miste livet. Och så sent som för några år sedan exploderade en bomb på torget med flera personer som dog eller kom till skada.

Istanbuls paradgata, Istiklal Caddesi.

Men här kan vi inte gå och dra benen efter oss. I kväll avgår tåget som skall ta oss de 250 milen från Istanbul till Irans huvudstad, Teheran. Det tar tre dygn, med tågbyte strax innan den Iranska gränsen. Och stationen Haydarpasa ligger på andra sidan av Bosporen - på den asiatiska sidan. Vi hittar tåget med den turkiska skyltningen, Trans Asya Ekpresi, och kliver ombord. Det är en helt okej kupé som nu skall bli vår bostad några dygn framåt. Tåget avgår vid midnatt och sömnen blir hygglig, förutom när stationerna ropas ut i skrälliga högtalare.

Under första delen av sträckan är landskapet platt och lite intetsägande. Mest stora odlingar, fast vad som odlas kommer vi inte underfund med. Men ju längre österut vi kommer desto mer vild och dramatisk blir terrängen bergig och till synes ogästvänligt med otämjda floder som kastar sig fram genom dalgångarna. Och intressant med alla tunnlar som tåget stup i kvarten borrar sig igenom.

Med tåg genom Turkiet.

Så inträffar det oväntade att tåget stannar till vid en sjö - sjön Van. Där väntar en färja på att ta ombord oss passagerare. På andra sidan sjön lär det sedan stå ett nytt tåg för att föra oss de ca 100 sista milen till Teheran.

Det verkar vara ett märkligt system att en tågresa skall avbrytas av en tur över en insjö. Men vem är jag att ha åsikter om Turkiets logistiksystem. I alla fall så får vi nu träffa övriga resenärer som under tågresan annars varit isolerade i sina kupéer. I båtens matsal råder det en uppsluppen stämning bland passagerarna. Det är iranier som kanske återvänder hem efter en utflykt i Europa, eller de som en gång flydde landet efter Shahens revolution 1979 och nu kanske första gången återvänder för att besöka sitt ursprungliga hemland.

Det blev färja över sjön Van.

Vi lämnar färjan och och kliver på ett nytt tåg, det Iranska, som först skall ta oss till gränsen för en sista färd till Teheran. Framme vid den turkiska/iranska gränsen väcks vi mitt i natten bryskt av turkiskt gränspolis. Vi måste lämna tåget och sömndruckna ställa oss i en lång ringlande kö för passkontroll. Samtidigt söker tullen igenom vårt bagage på tåget. En orimligt segdragen procedur för att få lämna ett land, kan jag tycka. Efter avslutad process rullar tåget vidare för incheckning till Iran.

Om den turkiska gränskontrollen var irriterande långsam och överdrivet noggrann så var den iranska tull-och gränspolisen dess motsats. Personal kom här ombord, tittade på våra pass och visum, stämplade och önskade oss välkomna till republiken Iran. Detta kändes riktigt trevligt. Hur de iranska kvinnorna kände sig är svårt att säga. De lämnar nu sin västerländska stil och drar på sig en chador, den svarta beklädnad som täcker allt från huvud till anklar. Kerstin kommer dock undan med en enklare huvudduk, eller hijab som den heter.

I nästa nummer går resan vidare genom Iran.