Genom djungeln i Tikal.

Reseminnen - Del 1

För den som gillar att resa är vägen ner genom Centralamerika ett gott alternativ. När vi, jag och min fru Kerstin, gjorde denna resa för en antal år sedan kunde vi under en semester på tre veckor besöka sju länder. Jag menar då inte att rusa genom länderna, utan att i lugn och ro ta oss fram med lokala bussar, stanna till på intressanta platser, koppla av vid en sjö, och till och med ta oss tid att söka upp en svensk sjöman, sedan flera år bosatt i trakterna.

Och för de som vill besöka fler länder, utan att behöva flyga tillbaks från samma plats, kan flygbolagens ”open jaw” biljetter vara till god nytta. Begreppet innebär att man köper en tur och returbiljett, men med ut- och hemresa från olika platser. För vår del innebar det att vi flög ut till Mexico - Cancun på Yucatánhalvön, och hem från San José i Costa Rica. Däremellan kunde vi besöka Belize, Guatemala, Honduras, el Salvador och Nicaragua.

Cancun - Mexiko.

Platsen vi anlände till, Cancun, är mer känd som badort i det övre skiktet - stora hotellkomplex med pooler, aktiviter anpassade för turister, och svindyr öl. Fast med fina stränder skall väl tilläggas. Vi valde dock ett enklare budgethotell mitt i stan, långt ifrån sol o bad. Men vi hade fått tips om en ö inte långt från Cancun med det förföriska namnet ”Isla Mujeres”, kvinnornas ö. Även om jag inte direkt kunde se något överskott på damer, så visade sig ön väl lämpad för backpackers som oss. Hyggligt billiga små hotell och fina stränder med turkosblått vatten. En härlig plats att koppla av på under några dagar.

Stranden - Isla Mujeres.

Trots att vi egentligen är emot företeelsen, kunde vi inte låta bli att söka oss till en arena där det skulle bli tjurfäktning på kvällen. Det var dock en ytterst liten arena, kanske 15 meter i diameter, med ett par tre bänkrader staplade på varandra. Vi ser dock inte till vare sig någon matador eller några pikadorer. Istället springer det runt lite tonårsgrabbar på arenan och busar. Så öppnas en grind och ut kommer en liten tjur och tittar sig yrvaket omkring. Inte direkt någon Ferdinand, men ändå en slags tjur. Grabbarna som sprungit och gömt sig kommer nu försiktigt fram. Till slut vågar en av dem
springa fram och rycka tjuren i svansen, någon annan daskar den i rumpan och på olika sätt försöker man få igång den. Det hoppas och springs lite kors och tvärs utan att något egentligen händer. Reta en tjur var väl en mer passande beteckning än tjurfäktning. Och så där höll det på någon timma innan det det hela var över.
Det mest dramatiska inträffade dock när vi skulle lämna arenan. Vid nedgången från bänkraderna rasar plötsligt trappan ihop och delar av publiken faller handlöst ner mot marken. Men både Kerstin och jag klarar oss utan allvarliga skador, om än lite blåslagna. Slutet gott, allting gott - för både tjur och oss.

Vi lämnar nu Mexiko, det första av våra sju länder. Nästa land på vår lista är Belize, före detta Brittiska Honduras, en brittisk koloni fram till 1981. Ett land som skiljer sig ordentligt från de övriga i Centralamerika. Till skillnad från de spanskinflurerade länderna har det här landet ett lite mer karibiskt stuk. Och språket är engelska vilket underlättar samvaron. Men framförallt tar sig turister till Belize för att dyka och snorkla i världens näst största korallrev som sträcker sig utmed kusten. Vi övernattar i staden Corozal och ägaren, en hipp typ med rastafrisyr, vill vid ankomsten bjuda mig på vodka. Av artighetsskäl tackar jag inte nej, även om jag tyckt att en rom och cola skulle varit mer passande i sammanhanget. Ett par dagar hade vi nog tänkt stanna för att snorkla på revet, men för lång tid på isla Mujeres gjorde att vi måste stå på. Dessutom var landet dyrare än tänkt, cash i US-dollar, så det får anstå till en annan resa.

Skolbarn i Belize city.

Efter ett stopp i Belize city drar vi nu västerut på Yucatánhalvön, mot Guatemala. Tanken är att vi skall ta oss till en av mayaindianernas heliga platser, Tikal, känd för sina pyramider. Utgångspunkten blir den lilla staden Flores, byggd på en ö i sjön Lago de Pete’n Itza, förbunden med en bro till tvillingstaden Santa Elena. Staden är trevlig, men det är nästan omöjligt att få till något ätbart. På flottare restauranger kanske, men inte på “hål i väggen ställen” vilket passar vår ekonomi bättre. De flesta rätter tycks vara baserade på majs, Guatemalas nationalgröda. Dessutom har Kerstin blivit magsjuk, så vi blir fast några dagar i Flores. Till slut kommer vi ändå iväg till Tikal, en flertusenårig bosättning för urinvånarna, Mayas.

Turistande Mayaindianer, Tikal.

Mayaindianerna hade sin utbredning i stora delar av Centralamerika, med egen högt utvecklad kultur och religion. När sedan spanjorerna på 1500-talet landsteg, invaderade och kristnade mayaindianerna, dog deras kultur efterhand ut. Vi ger oss nu iväg in i djungeln för att söka rätt på den gamla staden Tikal, som är från vår tideräknings början. Staden är sedan länge försvunnen, men kvar står de storslagna pyramiderna, nu upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Det är fascinerande att komma in i ett djungelområde och uppleva den kakafoni av ljud, mest från fåglar och apor, som man blir insvept i.
Just här är det vrålapor som överröstar det mesta när de varnar för främlingar som är i antågande, alltså Kerstin och jag.

Vrålapa.

Efter en timmes vandring öppnar sig djungeln och de mäktiga pyramiderna träder fram i all sin prakt. Vi är nu ute på ett fält och det har plötsligt blivit tyst och stilla omkring oss. Hittills har vi heller inte sett till några andra turister, men här på fältet står en liten grupp med kvinnor och betraktar de mästerverk som skapats av mayaindianer för flera tusen år sedan. Kvinnorna är färggrant klädda i vackra dräkter och vi kan förstå att det är turistande indianer som besöker Tikal, platsen där de en gång haft sina rötter. Vi blir förstås nyfikna på varandra, kamerorna åker fram och två helt olika kulturer
förenas för fotografering. Pyramiderna är höga men jag tar ändå mod till mig att klättra upp på en av dem. Vissa
av de högsta och brantaste är dock avstängda då det hänt allvarliga fallolyckor.

Hotellrum - el Rancho.

Men vi måste vidare och väl tillbaks i Flores blir det färd söderut, mot Guatemala city - trodde vi! Men oturligt nog har vi hamnat på fel buss och vet inte riktigt vart vi är på väg. Efter åtta timmar, som känns oändliga, blir vi avsläppta i byn ”el Rancho”. Fast by och by- i våra ögon ser det mera ut som en vägkorsning, kantad av skrotbilar. I byns enda lilla hotell lyckas vi få ett rum för natten. Fast något mer skitigt och nergånget står knappast att finna.
Färg som flagnat på väggarna, en toalett utan belysning och en toalettring som låg vid sidan om, samt dusch utan vatten. Men konstigt nog var sängen bekväm och med egna, medhavda lakan gick det ändå att sova hyggligt. I
mörkret ger vi oss ut för att få lite mat på byns enda öppna matställe. När jag var liten grabb ville jag så gärna ha en knallpulverpistol med kolv i något som påminde om elfenben. Så får vi syn på honom, mannen med en pistol nedstoppad i byxlinningen, och med kolv i vit elfenben! 
Och jag lovar, den var inte laddad med knallpulver... Vi måste härifrån snabbast möjligt, hoppar maten och drar oss diskret tillbaks till vårt rum, där vi låser väl om oss.

Marknaden Chichicastenango.

På morgon kommer vi iväg med en buss till huvudstaden, Guatemala city. Vårt mål är nu Chichicastenango, en plats där mayaindianerna bevarat sin kultur genom århundraden. Vid ett bussbyte i i stan blir jag direkt lurad på fem dollar av en bondfångare. Han påstår att en taxi till en annan busstation, där bussar till Chichi avgår, kostar tio dollar och att han kan ordna resan. Vi känner oss vilsna i denna jättestad, Guatemala city, så det verkar enklast att acceptera priset. Vad gör han då, jo han stoppar en taxi och berättar vart vi skall. När vi satt oss tillrätta ser vi hur han betalar taxichauffören fem dollar medan han stoppar den andra sedeln i egen ficka, suck...

Chickenbus.

Med en så kallad ”chickenbus” åker vi på vackra men svindlande vägar upp till Chichicastenango, 2000 meter ö.h. Bussen är en typ av skolbuss, som USA:s regering skänkt som bistånd, och som nu går som linjebussar över större delen av Centralamerika. Chichicastenango är en färgsprakande stad med mayaindianer i traditionella dräkter och stora marknader där man säljer hantverk.
Tyvärr ser vi också många män som raglar omkring eller ligger utslagna, ordentligt berusade. Om det är ett utslag av att de små männen utför ett hårt arbete, ofta som överlastade bärkarlar, och vill varva ned med alkohol är svårt att säga. Det är i alla fall en sorglig syn.
På hotellet träffar vi en turist från Costa Rica. Han blir överlycklig när han hör att vi är från Sverige och med inlevelse berättar han om fotbolls-VM i Italien 1990. Costa Rica gick då vidare genom att i gruppspelet besegra Sverige med 2-1, landets genom tiderna största fotbollsframgång. För övrigt kan han inte förstå hur vi, på egen hand, vågar resa runt i denna osäkra del av världen. Han lämnar oss sitt mobilnummer och säger att vi måste höra av oss om vi skulle hamna i knipa. 

Karta över resvägen.

Resan går nu vidare, men mer om detta i nästa nummer av tidningen.

Boy Svedberg
Text och Foto