Intendent Lasse Lindh har gått i pension

Lars ”Lasse” Lindh har med kortare undantag varit Söderköpingsbo sedan barnsben. För de flesta är han bekant som en del av den Söderköpings-kunniga personalen på Söderköpings stadsmuseum på Gamla Skolgatan.

Vi slår oss ned i bibliotekssalen på övre plan. Här samsas böcker och pärmar med hundratals års historia om Söderköping i smått som stort.

Berätta lite om ditt arbetsliv Lasse
-Jag är verktygsmakare i grunden och utbildade mig som del av den första årskullen vid Yrkesskolan i Norrköping. Första arbetsplatsen efter studierna var på Macroplast och Moderna verktyg här i Söderköping. Därefter var jag på en kort avstickare till Linköping och SAAB innan jag återvände till Söderköping.

I lumpen fick jag kockutbildning och jag har även arbetat professionellt inom detta, under en period i Norrköping samt på Rådhuscaféet här i Söderköping.

Vilket tycker du är roligast? Matlagningen eller att få skapa med verktyg?
-Då får jag säga skapandet. Jag tycker i synnerhet om att bygga modeller av saker.
Pappa började med modellbyggandet. Han skapade miniatyrer av byggnader i Söderköping som han byggde av tändstickor.

När jag döptes 1956 så fick jag en miniatyrmodell av en vagga av min far. Det har jag tagit fasta på och det har blivit en tradition att modellera en liten vagga till alla mina barn och barnbarn som doppresent. Alla vaggor har olika utseende. Det kan exempelvis vara tinnar, torn eller svängda hjärtan. Jag börjar med ett utkast i papper för att sedan bygga vaggan i plywood.

Men det har inte stannat vid vaggor. Jag har även byggt ett antal modeller av kyrkor, såsom Kuddby kyrka som en doppresent och Gryts kyrka till bröllopsgåva.
Många av mina och min fars modeller finns att beskåda här på museet.
Jag lyfte förslaget om att jag skulle få bygga en modell av Storgatan som den såg ut 1960. Styrelsen var mycket tveksam till detta. Då byggde jag en miniatyr av serveringsvillan som ett exempel för att sedan presentera det för styrelsen, varpå de gav beskedet: bygg!

På tal om museet, hur länge har du arbetat här och vad har varit dina huvudsakliga arbetsuppgifter?
-Jag har arbetat här sedan 2016 med kortare inspel dessförinnan. Det har varit blandade arbetsuppgifter. Jag har tagit emot besökare, både svenskar, engelsmän och tyskar. Med min bakgrund har jag även fått förtroendet att se om huset och rapportera eventuella brister till kommunen som är vår hyresvärd. Det har också blivit mycket administrativt arbete med dokumentering, inventering och omförhandling av diverse avtal.

Vad kommer du att göra nu när du får mer tid som pensionär?
-Som styrelsemedlem i Gillet så kommer jag nog ändå vara här ganska ofta. Jag kommer såklart att lägga mer tid åt att bygga modeller. Jag har ett modellprojekt som jag ser fram emot att förverkliga lite extra mycket och det är Gulf-macken som fanns här i staden tidigare intill nuvarande Kockens.
Jag planerar även att skriva en bok som kommer att heta ”De utdöda rätternas kokbok”, med rätter som pölsa, kroppkakor och ”dopp sko” (gräddstuvad pyttipanna, reds anm.). Jag vill dokumentera maträtterna så de inte försvinner för gott.

Vad har du för favoriträtt?
-Det finns mycket gott, men kålpudding är en favorit. Det är lagom mycket jobb och SÅ gott! Som kock behöver jag inte recept. Under min tid på utbildningen lärde jag mig vilka smaker som fungerar tillsammans och det har jag mycket nytta av i matlagningen.

Jag har även snappat upp att tåg ligger dig nära om hjärtat?
-Ja, det har varit ett intresse sedan 80-talet. Det började med Trix Express och jag har under åren skaffat tillbaka de saker jag hade som barn. Nu är det Märklin för hela slanten. Märklin är i skala 1:87. Jag har blivit lite av en husdoktor när det gäller att reparera gamla Märklinlok.
För att nämna ett exempel så har jag byggt en modell av Söderköpings första station som låg på Dockgärdet, den byggdes på 1890-talet och trafikerades till ca 1904/1905.

Är det inte svårt att få tag i delar till Märklin?
-Jag har en bra kontakt i Tyskland där Märklin kommer ifrån. Så det mesta går att lösa.

Ola Lönnqvist, ålderman på museet – hur känns det för er nu när Lasse går i pension?
-Vi är väldigt glada för att ha haft Lasse här hos oss, han har skött arbetet med bravur. Det blir svårt att anställa någon med samma kompetens. Men vi är glada att han är kvar hos oss i och med sitt styrelseengagemang.

Jag får en rundtur av Lasse på muséet. Vi stannar i trapphuset och jag tittar nyfiket in i ett vitrinskåp på väggen.

Lasse berättar:
-På översta hyllan kan man se pappas modell av ett hus, byggt av tennstickor. På mellersta hyllan kan man se min modell av en dressin (den gula). Den är i grunden byggd av ett gem. Här finns också ett foto från Vikbolandsbanan.

Vi fortsätter vandringen. Vid receptionen återfinns fler av Lasses och hans fars modellbyggen.

I det större rummet innanför finns en bevarad bänkgavel från 1200-talet. Här har Lasse bidragit med en liten modell av hur hela bänken sett ut, samt det skåp och den skylt som omgärdar bänkgaveln.
-Det har jag byggt tillsammans med en av mina söner, berättar Lasse.

I ett mindre kapprum finns ett skåp med olika ting som tillverkats i Söderköping. -Det var min idé att göra det här skåpet för att kunna bese olika ting med Söderköpingsanknytning.

Men det som man kanske främst förknippar Lasse med då man talar om museet är som sagt ovan nämnda modell av Storgatan. Modellen byggdes under åren 2014-2016 och illustrerar hur gatan såg ut 1960.

Del av modellen av Storgatan. Vi kan varmt rekommendera ett besök på plats för att ta del av hela modellen och allt annat som finns att beskåda på muséet.

-Då var jag bara fyra år, berättar Lasse. Det är mycket som ändrats sedan dess. Bland annat att de körde lastbilar på gatan och över bron till Rådhustorget. Här har jag smugit in lite roliga detaljer såsom: min sambo med bror, min mor med min bror i en barnvagn, dåvarande bokhandlares Volvo Amazon och så jag själv i skala 1:87.

Vad använde du för material i bygget av modellen?
-Den är byggd i kartong, trä, papp och färgat papper.

Text och Foto: Daniel Serander