Transsibiriska tåget.

Del 1
För oss globetrotters är det svåra tider. Hur gärna vi än vill så går det just nu inte att resa ut i världen. Så vad gör man då i dessa coronatider, då allt resande går på sparlåga? Man får istället försöka drömma sig tillbaks till resor som har bevarats i minnet. Och av alla resor går då tankarna främst till en av de mer spektakulära jag genomfört - landvägen från Söderköping till Singapore.

Vi var tre som steg på bussen i Söderköping, min fru Kerstin, vår gode vän Rolf och jag. Men det kan sägas redan nu, bara en av oss lyckades ta sig hela vägen till Singapore. Fast det där med landvägen var vi redan i början tvungna att rucka på. Första sträckan, denna fina höstdag, fick ersättas av sjövägen. Vi tog en färja från Stockholm över till Helsingfors, där vi steg på nattåget till Moskva. På morgonen den andra dagen vaknade vi således i Moskva och där väntade nästa tåg, det transsibiriska, som skulle ta oss till Peking.

Tåget avgick på kvällen och det gav oss möjlighet att under dagen ta oss in till Röda torget via Moskvas vackra tunnelbana. Väl där kändes det mäktigt att stå på detta historiska torg. Främst av allt ståtar den makalöst vackra Vasilijkatedralen med sina lökkupoler. Arkitekten Postnik Jakovlev sägs ha fått båda ögonen utstuckna efter att ha färdigställt byggnaden. Detta för att han inte skulle kunna bygga något så vackert igen. Fast det är förstås en myt, särskilt som han några år senare lät bygga till ytterligare ett torn.

På röda torget hittar vi också Lenin i hans mausoleum och det anrika varuhuset, Gums. Avslutningsvis tog vi en promenad längs Moskvafloden och runt det gamla kejserliga citadellet, Kreml, innan det var dags att återvända till tågstationen.

Avresan från Norrköping. Foto: Dennis Fridell

Vasilijkatedralen.

Matruschkorna.

Den transsibiriska järnvägen har två sträckningar till Peking. Den ena går över Manchuriet medan den andra, med sina 762 mil, går via Mongoliet. Det var denna variant, den mongoliska, som under sex dygn skulle ta oss till Kina. Fast järnvägen var förstås inte i första hand tänkt att tillgodose reslusten hos oss globetrotters.
Nej, den ursprungliga järnvägen hade ett helt annat syfte. Den byggdes i början av 1900- talet för att förbinda hamnstaden Vladivostok i östra Ryssland med Europa. Den 930 mil långa resan minskades då från ett halvår med häst och vagn till en vecka med tåg.

Tåget har två klasser att välja på. Dels fyrbäddskupé som är just vad den heter och ingenting annat, fyra bäddar fördelade på två våningssängar. Sedan finns den lite bekvämare tvåbäddskupen med elegantare inredning och tvättrum som delas med grannkupén. Men oavsett klass får alla i vagnen göra gemensam sak om den enda toaletten. Kerstin och jag valde tvåbäddskupén då den gav lite avskildhet som ibland kunde behövas under resans sex dygn. Vår vän Rolf valde däremot den enklare varianten som han fick dela med en grävmaskinist från Ukraina, på väg till jobb i Mongoliet.

I början kändes det kittlande att ha den långa resan framför sig, men efterhand som dagarna gick kunde det dock bli lite enahanda att stirra ut på de oändliga vidderna, små öar av vita björkar, slätter och åter björkar.

Däremellan passeras byar som det moderna Ryssland tycks ha glömt bort. Enkla omålade trähus kantade leriga vägar och man undrar hur någon, någonsin kunnat hitta dit. Det är klassiska ryska städer som vi passerar - Perm, Yekaterinburg, Omsk, Novosibirsk, med flera. Men det vilar något tungt och grått över det hela. Grå hyreskaserner och nedlagda fabriker kantar samhällena, åtminstone som vi ser det. Fast datjorna, de små stugorna utanför städerna, som med sina odlingar var så betydelsefulla för privatekonomin under sovjettiden, är välordnade och gulliga och ger lite färg åt det hela.

För att fördriva tiden ombord är det bra att ha med sig böcker, även om Rolf föredrog Sudoko. När tåget gör sina korta uppehåll på stationerna får vi chans att sträcka på benen en aning. Här ges det också tillfälle att få det mesta i enklare matväg. De ryska mathruschkorna tycks ha god koll på när tågen kommer in. Uppradade på perrongerna väntar de på att få bjuda ut små maträtter, bröd, korv och förstås piroger. Här är det bäst att förse sig, för tågets restaurangvagn känns inte särskilt lockande med sina spartanska rätter till priser som inte riktigt passar oss budgetresenärer. Men servitrisen glömmer jag inte i första taget, en färgstarkare ryska är svårt att tänka sig.

Tåget tuffar på och vi får världens djupaste sjö, Bajkalsjön, till vänster om oss. Resan känns allt mer rofylld ju längre tiden går. I vagnens slutända finns en koleldad samovar som förser oss med hett - kokhett - vatten. Fast tepåsar får man själv ha med sig, eller varför inte Varma koppen, som en del förutseende nog tagit med. Det är ett gammaldags tåg och på stationerna går tågpersonal runt och knackar på hjulen för att höra att de inte uppvisar missljud. Vid något tillfälle spred sig en oro då personalen stannade upp vid vår vagn för att knacka lite extra. Men ingen fara och vi kunde nu fortsätta mot Mongoliet.

Vid gränsen till Mongoliet kommer den ryska tullen ombord. De går minutiöst igenom alla kupéerna och letar efter, ja gud vet vad? Ingen förstår nånting. Vad skulle finnas att smuggla ut från Ryssland, och hur skulle vi fått tag på något otillbörligt under de högst tjugo minuter som vi satt vår fot på rysk mark, därtill påpassade av tågpersonalen? Vi hade ju förstås rubel kvar som inte fick föras ut ur landet. Men var skulle vi kunna växla tillbaks dessa, så här ute på vischan, i no mans land? Landskapet blir nu allt vackrare med mjuka böljande kullar. Hästar börjar dyka upp och alltmer syns det att vi är i Djingis Khans land, Mongoliet. I huvudstaden Ulan Bator har mathruchkorna försvunnit och ersatts av grabbar som
säljer ädelstenar, i alla fall stenar av något slag, i vår vildaste gissning lutar det åt jade.

Landskapet ändras igen och övergår till att bli alltmer ökenlikt. Från tågfönstret ser vi de för Mongoliets nomadfolk så typiska runda tälten, jurtorna. Och här ser jag mitt livs första djur med två pucklar, en kamel. Till slut lämnar vi Mongoliet och får vara med om en av den transsibiriska resans märkligaste upplevelser. Vi skall nu in i Kina och måste därför byta hjul på tågets alla vagnar. 

Problemet är att Ryssland och Mongoliet har bredare spårvidd att köra på än Kinas lite smalare. Och det går förstås inte att fortsätta resan när hjulparen inte stämmer överens med rälsens skenor. Så helt sonika skruvar man loss hjulparen och lyfter därefter upp vagnen med en kraftfull domkraft. Medan vagnen ”svävar” i luften rullas de gamla hjulen undan - med handkraft! Därefter hämtas de kinesiska hjulen och körs in och fästes där de gamla suttit. Det hela tog ett par timmar. Men kanske borde man tänkt på det där med toalettbesök tidigare - innan toan låstes inför hjulbytet.

Fel på hjulen?

Kinesiska muren.

Himmelska fridens torg.

Den förbjudna staden.

Sedan blir det full fart in genom Kina på väg mot Peking, eller Beijing, som är huvudstadens rätta namn. I Kina vilar det en nybyggaranda som vi inte sett spåren av i Ryssland. Moderna fabriker, byggnader under uppförande, människor i arbete överallt. På resans sjätte dag rullar vi så in på The railway station of Beijing. Efter lite palavrer med taxiförarna utanför stationen kommer vi till slut iväg till hotellet, i Pekings gamla hutongkvarter. Det är ett område med låga, enkla bostäder där tiden tycks ha stått still i jämförelse med det snabbt framväxande moderna Kina.

På några dagar avverkar vi de viktigaste sevärdheterna i och runt Peking. Och mäktigast av alla är den makalösa kinesiska muren. ”Det var Qin Chi Huangdi, kejsaren av Kina, som lät bygga den kinesiska muren” (EvertTaube: ”Kejsaren av Kina”). Han uppförde muren på 200-talet f.kr., medan dagens sammanhållna mur, på över 600 mil, tillkom under 1600-talets Mingdynasti. Den kinesiska muren är av Unesco listad som ett världsarv och är också ett av världens sju nya underverk.

Sedan får man förstås inte missa världens största torg - Himmelska fridens torg, där Mao ligger på Lit de parade i sin sarkofag. Torget leder sedan fram till en annan stor sevärdhet, världens största palats - Den förbjudna staden, dit inga vanliga människor hade tillträde. Staden kom till i början av 1400- talet och från detta palats styrdes sedan Kina av 24 kejsare genom två dynastier, Ming och Quing. Andra sevärdheter man inte får missa är Himmelens tempel och Sommarpalatset, samtliga enkla att ta sig till med kommunala färdmedel.

Efter att hittills ha avverkat 940 mil går nu färden vidare söderut, med tåg ner till provinsen Yunnan ”söder om molnen”. När vi sedan lämnar Kina kommer vi att hinna med ytterligare tre länder innan vi når Singapore. Men mer om detta i nästa avsnitt...