Jag lämnar det bullrande Bangkok med sin galna trafikstockning och stickande luftförorening för att ta bussen två timmar västerut - mot byn Kanchanaburi. Därefter vidare med med mc-taxi till mitt favoritställe, Jolly Frog guesthouse. I dess härliga trädgård kan man i solnedgången blicka ut över Burmas blånande berg och se när den berömda floden Kwai färgas blodröd av solens sista strålar, alltmedan grodorna kväker i kapp vid flodkanten.

Kanchanaburi är en fridfull by, men så har det inte alltid varit. Jag vandrar någon kilometer upp och stöter på den berömda bron - förlagan till filmen - Bron över floden Kwai. Denna ikoniska film med Alec Guiness och William Holden i huvudrollerna bygger på den franske författaren Pierre Boulle’s bok med samma namn. Boule var själv krigsfånge hos japanerna men släpptes 1944. Filmen tilldelades inte mindre än sju Oscars varav Alec Guiness fick en för sin huvudroll. Bron ligger i västra Thailand, men av olika skäl spelades filmen in på Sri Lanka.

Handlingen utspelas under andra världskriget. Vid den tiden utgjorde bron bara en liten del av det som skulle komma att kallas Dödens järnväg. En järnväg som anlades i början av 1940-talet då japanerna hade ockuperat stora delar av Sydostasien. Avsikten med bygget var att kunna transportera förnödenheter till trupperna i Burma. Till detta krävdes arbetskraft, mycket arbetskraft. Och den fanns att hämta bland krigsfångar: engelsmän i Singapore, holländare från Indonesien, men även australiensare och andra nationaliteter. Fast den största gruppen, om än mindre omtalad var asiater, flertalet från Malaysia.

Turistande munkar på bron över floden Kwai.

Vissa likheter finns det mellan filmen och verkligheten. Engelska soldater blev tillfångatagna då japanerna erövrade Singapore. Inför det övermäktiga motståndet fick de till slut ge upp för att bli krigsfångar hos japanerna. Det fanns vid den tiden redan en järnväg som förband Singapore med Bangkok i Thailand, en sträcka på ca 150 mil. I boskapsliknande vagnar, inte olika de som nazisterna använde i Tyskland, transporterades fängslade soldater i flera dygn, under svåra förhållanden, upp till slutstationen Kanchanaburi, där bron byggdes. De blev där inkvarterade i primitiva fång- och arbetsläger och fick slita med att bygga järnvägen - Dödens järnväg.

Under olidliga förhållanden byggde de bankar, grävde tunnlar, terasser, byggde broar och lade räls.

Egentligen byggdes det två broar. En i järn och betong samt den för oss välkända träbron. Båda bombades av de allierade strax före krigsslutet och inte som i filmen, sprängda i ett attentat. Av träbron finns idag ingenting kvar. På den andra bron fick allierade bombplan in en fullträff så att mittspannet fullständigt säckade ihop. Efter kriget reparerades den åter upp till sitt ursprungliga skick. Och det var japanerna själva som fick svara för återuppbyggnaden, vilket får ses som ett slags krigsskadestånd. Bron är idag fullt farbar och och tåg passerar här dagligen.

Modell av den ursprungliga träbron.

Jag tar mig en promenad över bron och kan från flera håll höra turister som visslar på det berömda ledmotivet från filmen. Tåget närmar sig och gör ett stopp vid den lilla station vid brofästet. vid brofästet. Jag kliver på och sätter mig tillrätta på tredje klassens träbänkar. Tåget passerar nu över bron och följer till att börja med floden Kwai, och efter någon halvtimma kämpar det sig över en spektakulär passage. Det är träställningar uppbyggda utefter en bergvägg. Jag tycker att det knarrar lite i träkonstruktionen, skall den hålla? Men har den stått pall i 80 år efter bygget borde den väl klara denna tur också.

Sakta kränger sig tåget över trästyltor.

Tåget passerar genom vackra bambuskogar och täta djungelområden varvade med stora odlingar av sockerrör. Och efter två timmar når vi fram till Nam Tok - slutstation på den idag farbara delen av järnvägen. Men den ursprungliga Dödens järnväg fortsatte in till dagens Myanmar (Burma). Och jag vill nu vidare för att se om jag kan hitta rester av den ursprungliga järnvägen. Vid gränsen mot Burma skall det ligga en plats som kallas ”Hellfire pass” - ett berg i dagen som fångar under stora umbäranden var tvungna att hacka sig igenom med handredskap. Dit skall jag.

Jag tar mig ut på landsvägen och hoppar på en buss västerut. Chauffören har förstått vart jag är på väg och släpper av mig vid en liten skylt som pekar in i djungeln.

Efter att ha vandrat någon timma på en bredare stig, där Dödens järnväg en gång dragit fram, stannar jag upp och nästan ryser till. Där - framför mina fötter - ligger rester av den ursprungliga järnvägen, syllar och lite rostig räls. Och en bit längre bort ligger Hellfire pass, en stor bergknalle som med handkraft delats i två stycken för att kunna dra fram rälsen. Jag känner historiens tunga vingslag när jag passerar genom öppningen i berget. Här dog omkring 700 fångar av tropiska sjukdomar, svält och misshandel. På några ställen är små minnesmärken uppbyggda med namn på fångar som dukat under av det hårda arbetet.

Hellfire pass.

Det har börjat mörkna och jag tar mig upp på landsvägen för att komma med en buss tillbaka till Kanchanaburi. Men ingen buss kommer och till slut stannar en dam i en personbil och berättar att sista bussen har gått för länge sedan. Men med vanlig thailändskt hjälpsamhet erbjuder hon mig skjuts tillbaks till mitt guesthouse Jolly Frog med de kväkande grodorna.

En räddande ängel.

Inför morgondagen planerar jag att besöka den stora krigskyrkogården, “Kanchanaburi war Cemetery”, den största av tre kyrkogårdar i provinsen.

Nästa dag går jag den korta sträckan bort till kyrkogården. Här vilar främst engelsmän, holländare och australiensare i 6.982 gravar. Av de 60.000 allierade krigsfångarna dog ca 16.000 av tortyr, svält, sjukdomar och utmattning. Kyrkogården är en fridfull och välskött plats där identiska stenar ligger tätt rad efter rad, samtliga med påskrift som namn, ålder och gradbeteckning, samt ofta med ett minnesord.

Krigskyrkogården i Kanchanaburi.

Kanchanaburi.

Vad som i sammanhanget inte rönt så stor uppmärksamhet är alla de tvångsrekryterade asiater, flera hundra tusen, varav ca 90.000 dog under arbetet med järnvägen. Men för dessa, många från Malaysia, finns ingen vacker kyrkogård anlagd. De flesta ligger begravda där de stupat - utefter järnvägen - Dödens järnväg.