Med tåg till världens tak

Boy framför det magnifika residenset Potala.

Att åka tåg har blivit alltmer populärt, särskilt långa tågresor. Det är ett spännande resesätt där man genom tågfönstret får uppleva nya platser samtidigt som det i kupén ges tillfälle till nya bekantskaper.

För den som gillar att resa finns det många intressanta och spännande tåglinjer att välj på. Allt från kortare resor på några timmar, som ex. Dödens järnväg i Thailand till den veckolånga Transsibiriska järnvägen i Ryssland.

Sedan en tid kan man också resa på höjden, på den spektakulära ”the Qinghai Tibet railway”, med stationer som ligger på över 5000 meters höjd. Från Peking till Qinghai är sträckningen gammal, men sedan några år har man byggt ut järnvägen ända upp till Lhasa i Tibet, en resa på sammanlagt 48 timmar.

Detta var absolut något för mig, att på egen hand ta mig upp till världens tak. Men det skulle möta på motstånd.
Första försöket att ta mig dit var strax efter öppnandet av linjen. Jag hade då fått för mig att kliva på tåget redan i Norrköping och via transsibiriska järnvägen ta mig till Peking där jag skulle fortsätta med tåg upp till Tibet. 
Men den tanken grusades då jag kom fram till Peking. I Tibets huvudstad Lhasa hade det varit oroligheter med
protester mot Kinas annektering av provinsen. Alla tillstånd för utlänningar att resa till Tibet hade dragits in.
Det var bara att vända hem igen, fast nu med flyg.

Några år senare fick jag en ny chans då jag fått höra att man släppt på förbudet. Så fylld av förväntan tog jag flyget till Peking för att köpa biljett på lokal resebyrå.
Men där blev jag nästa utskrattad. ”Tror du verkligen att du kan resa upp till Tibet, ensam och utan särskilt till

stånd från kinesiska myndigheter? Nä, res du hem igen
och boka en gruppresa hos din egen resebyrå”, fick jag
som svar.

Så det var bara att åter vända hemåt. Men tredje gången gillt. På mina resor till Kina hade jag blivit bekant med en dam som hade ett eget litet reseföretag i Peking. Väl hemma kontaktade jag henne där jag ödmjukast bad om hjälp att få komma upp med tåg till Tibet, fast inte i grupp. Min glädje blev stor när hon svarade.
”Nåja, gruppresor behöver väl kanske inte alltid bestå av så många deltagare. Jag skall se vad jag kan göra.”

Det ordnade sig nu med både resetillstånd och tågbiljett upp till slutstationen, Lhasa. Efter att ha ordnat med visum tog jag så nästa flyg till Peking. På plats fick jag mina åtråvärda dokument, betalade för min tågbiljett och den särskilda avgiften för inresetillståndet. Men innan vi skiljdes åt skickade min vän med mig några piller mot “altitude sickness” - höjdsjuka är inte att leka med.

Efter några dagars väntan avgick så mitt tåg mot Världens tak. Resan hade börjat! Först var det dock ganska stökigt ombord. Tåget tuffade då fram på låglandet med många stationer och ett ständigt flöde av passagerare av och på.

Vid Golmud, staden där den nya förbindelsen till Lhasa startar, märkte man en förändring. Vi hade nu färdats 270 mil från Peking och det återstod ca 100 mil upp till målet i Tibet. Lokala resenärer blev allt färre och i våra sovvagnar återstod nu mest kinesiska turister, i alla fall inga västerlänningar. Vi befann oss redan på ca 2500 meters höjd, men nu började den riktiga stigningen, upp mot Tibets högplatå.

Efter någon natt är vi redan uppe på en nivå av 4900 meter. Detta är höjder som inga mindre flygplan kan nå upp till. Rälsen löper nu över tundra med tjäle och hela sträckningen anses vara ingenjörskonst av stora mått. I vissa sammanhang har järnvägsbygget nämnts som världens åttonde underverk. Men det är kanske ingenting man tänker på när man ser det flacka landskapet, kanske lite enahanda, passera genom tågfönstret. De enda levande varelserna som syns är jaker. Detta oxdjur som sedan, tillsammans med både smör och ost från samma kreatur, skulle bli min huvudrätt tre gånger om dan. I det torra landskapet strosar de runt och betar, men vad är det de betar? Inget gräs syns i alla fall till. Frågan uppstår förstås också om de är vilda eller om det finns någon ägare och var befinner sig denne i så fall. Ingen by, inget hus eller människa så långt ögat når i det karga landskapet.

Man hade sagt mig att vagnarna skulle vara av typ tryckkabin. För att inte tuppa av hade varje passagerare även tillgång till syrgasmask. Nja, tryckkabin visade sig vara en prisklass högre och hur jag än letade, någon syrgasmask stod inte att finna. Kanske delades det ut när det var dags? Så med en viss bävan steg jag av vagnen vid ett stopp på en station, Na Qu, 4513 meter över havet. Men det var fullständigt folktomt på stationen. Ingen som klev av och ingen som klev på. Bara jag som stod blickstilla av rädsla att falla ihop av andnöd vid minsta rörelse.

Tåget passerade så Tanggulapasset med den hiskliga höjden av 5 072 meter över havet. Sedan började klättringen nedåt till Tibets huvudstad, Lhasa. Denna metropol ligger på jämförelsevis ynkliga 3656 meter. På den folktomma stationen stod en mindre välkomstkommite och väntade. Det var mr Lee, en kinesisk tjänsteman, samt min tibetanske guide miss Lamu, som skulle bli mitt sällskap under mina dagar i Tibet. Miss Lamu var född och uppvuxen i Lhasa men hade aldrig varit utanför Tibet. Och trots hennes knappa skolgång pratade hon en hygglig engelska. Obekant hur hon lärt sig språket.

Äldre tibetaner i glatt samspråk.

Troende förflyttar sig framstupa i bön.

Religiös procession rundar Stupa.

Den för tibetaner så viktiga Jaken.

Min guide miss Lamu, 4 590 meter över havet.

Budskap om fred och lycka förs ut över världen.

Vid resor till Tibet finns det inte mycket utrymme för egna äventyr. Allt är tillrättalagt i förväg. Fast det får en backpacker som jag, som är van att röra mig som andan faller på, stå ut med. Dagarna är inrutade med givna besök till olika sevärdheter och med min trevliga guide som ständig följeslagare. Men det skall väl ändå sägas.
Det fanns möjlighet att röra sig självständigt när dagens program var avklarat, men bara inom ett begränsat närområde.

På tågstationen blev jag behängd, som traditionen bjuder, med vita sidensjalar runt hals och axlar. Sedan blev jag förd till mitt hotell i Lhasas old city för vila efter den långa tågresan. Det var ett vackert hus i gammal tibetansk stil. Dessvärre låg mitt rum på andra våningen vilket gjorde det hart när omöjligt att, i den tunna luften, ta mer än några trappsteg i taget. Däremellan måste jag pusta ut och hämta andan innan det var dags för nästa steg. När jag väl kommit in på rummet var detta iskallt, fruktansvärt kallt, säkert nollgradigt, och ingen typ av element syntes till. När jag påtalade detta för huspojken, att det var omöjligt sova i detta rum, pekade han bara på högen av tjocka täcken och filtar som låg på sängen - inga problem. Nåväl, efter mycket argumenterande fram och tillbaks fick jag till slut ett värmande element med löfte om att inte berätta detta för hotellchefen.

Nästa morgon blev jag hämtad av miss Lamu. Efter att vi avnjutit en jakpizza till frukost tar hon mig till den mest berömda sevärdheten i Tibet, det vita residenset Potala. Detta magnifika byggnadsverk från1600-talet var regeringsbyggnad fram till det tibetanska upproret mot Kina 1959. Då tvingades den nuvarande Dalai Lama att gå i landsflykt till Indien. När vi närmade oss såg det ut att vara en ofantligt lång kö som sakta rörde sig fram mot byggnaden. Men det var pilgrimer, som i procession, vandrade runt residenset, varv efter varv. Fast i alla fall behövde de inte vandra upp till det 13 våningar höga palatset, beläget på en kulle i centrala Lhasa. Efter att ha kämpat mig uppför alla 400 trappstegen nådde jag till slut toppen. Däruppe hade min guide väntat på mig ett bra tag för att visa mig runt i Dalai Lamas alla rum, numera museum.

Sedan följde några mer eller mindre intressanta sevärdheter på det i förväg bestämda schemat. Det roligaste var en liten resa i resan. En bussutflykt upp till en utsiktsplats på 4590 meter, med den klarblå sjön Yamdroktso i förgrunden. Runt om vajade små tibetanska flaggor som med vinden förde ut budskap om fred och lycka över världen. En fin bergstur i strålande, med betoning på strålande, väder. Solen är ohyggligt stark på dessa höjder. Vidare kan också nämnas några andra sevärdheter av intresse. Som exempel det ståtliga Dalai Lamas sommarpalats Norbulinka, målat i en kraftfull gul färg.
För att inte tala om munkarnas kloster, särskilt företeelsen ”Monks debate”, där munkar i trädgården förde livliga diskussioner om allehanda ting, alltsammans med kraftfulla verbala och kroppsliga uttryck. 

Men mest intressant var nog de stunder när jag på egen hand kunde vandra runt i den gamla delen av Lhasa och följa de processioner som ständigt tycktes pågå. I denna vandring, där man rundade mindre stupor, fanns det ett märkligt återkommande inslag - prostrationer.
Människor, både äldre och yngre, som platt lade sig ner på mage och med pannan mot marken utförde böner.
Därefter reste de sig, gick några meter innan de på nytt utförde samma procedur. På detta sätt har pilgrimer förflyttat sig till Lhasa på sträckor upp till 200 km. På vissa ställen var kläderna förstärka för att inte snabbt nötas ut. Tillsammans med traditionella kläder, bönekvarnar, radband och mycket annat var nog dessa religiösa vandringar det som gjorde störst intryck under min vistelse i Tibet.

Tillsammans med några andra gruppresenärer blev det sista kvällen stor avskedsmiddag på lokal restaurang. Jag, som var den minsta gruppen (en person) hade också den enklaste varianten av resor till Tibet, fyra dagar i Lhasa.
Men det gick också att boka längre och mer äventyrligare resor. Vid middagen fanns en liten grupp som precis kommit ner från Mt Everest base camp och en annan som just skulle fortsätta över till Nepal. Allt förstås noga bokat på förhand. Själv ville jag fortsätta mitt sätt att resa och hade därför nästa dag en tågbiljett ner till Shanghai, en resa på 51 timmar. Man kan aldrig bli för trött på att resa med tåg!

Boy Svedberg
Text och Foto