Paradisön. Foto: Kerstin Svedberg

Reseminnen - Del 3

Bangkok.

Vi har nu varit på resa i drygt fyra veckor och lagt ca. 1400 mil bakom oss när vi på morgonen rullar in på Hualompong station i Bangkok. Staden bjuder på ett myllrande folkliv med turister från jordens alla hörn. Och hur man än försöker smita undan står man där alltid med nå’n onödig pryl från denna shoppingens mecka. 
Utbudet av varor är enormt, allt från gucciväskor och rolexklockor, till betyg från Oxford university och t.ex. svenska parkeringstillstånd för handikappfordon(!), det mesta förfalskat förstås. Handeln bedrivs alltifrån stora shoppingkomplex till den berömda turistgatan, Kao San road. Och i alla lägen är det pruta som gäller. Fast som turist får man ändå räkna med att betala ett lite högre pris.

Men så har vi trafiken, denna mördande trafik som proppar igen Bangkoks gator varthän man än skall ta sig.
Detta trots att det byggs highways kors och tvärs över hela stan. Alltså - över stan. Som tur är har man dock numera fått till både tunnelbana och skytrain vilket ändå gör det ganska lätt att ta sig fram genom stan, kollektivt.
Bangkok är en varm stad med fuktigt klimat, men räddningen är den fantastiska floden Chao Praya river, skön att dra sig undan till för att få lite svalka. Här kan man för några kronor obegränsat åka med båtar som trafikerar floden med hållplatser längs vägen.

Oavsett vad som sägs om trafik och värme - Bangkok är en härlig och häftig stad med fullt av aktiviteter för alla smakriktningar, tempel och Kungliga palats ej att förglömma. Och för att vara en storstad är den trygg och säker att vistas i, även om man i folksamlingar bör ha lite koll på sin plånbok. Själv tar jag tunnelbanan till BIDC (Bangkok International Dental Center) och min tandläkare sedan många år, dr Phisak. Kliniken har hög standard och servicen är fantastisk. Trots att jag som brukligt anländer oanmäld finns det alltid ledig tid. Och priset för behandling får anses acceptabelt, räkna med en fjärdedel av kostnaden i Sverige.

Och så var vi bara två. För Rolf hade tröttnat på det utdragna resandet - eller möjligtvis sällskapet. Han ville nu ”hem” till sin vinterbostad i Goa. Vi tar farväl av varandra innan Kerstin och jag fortsätter med tåg söderut de 60 milen ner till till staden Trang - inte långt ifrån den för svenskar mer kända ön Phuket. Vi har nämligen fått nys om en övärld här nere, på Thailands västkust, i Andamansjön (indiska oceanen). Detta är så långt söderut i Thailand man kan komma, gränsande till Malaysia.
För de stora turistströmmarna är denna arkipelag relativt outforskad men när den väl blir känd händer det fort.
Med kapital från Bangkok kan bungalows plötsligt poppa upp som svampar ur sanden.

Med minibuss tar vi oss från Trang ner till fiskebyn PakBara varifrån små öppna träbåtar trafikerar öarna runt om. Tillsammans med ett par från Australien har vi siktet inställt på den lilla ön koh Bulon. Mindre båtar i Thailand har inga utombordare i vanlig bemärkelse. Där en liten motor normalt sitter har man istället en vrålande bilmotor på kanske 100 hk. Det går undan värre, men som tur är tar fartvinden undan det värsta oljudet.

På långt håll ser vi så småningom ön med sina kritvita stränder.

Det finns ingen kaj eller brygga att lägga till vid.
Med relativt tunga ryggsäckar får vi istället vada de sista metrarna in till land. För det skapliga priset av 200 kr natten får vi tag i en enkel bungalow alldeles vid strandkanten. Det är en fantastisk ö, själva sinnebilden av en paradisö! Kritvita, bågformade stränder omsluter ett turkosblått, helt kristallklart vatten. När vi sedan ser oss runt finner vi att det, lite utspridda på ön, endast finns ett tiotal turister. Här som på flera öar runt om i Sydostasien lever också en ursprungsbefolkning, Urak Lawoi (thailändska) eller Orang Lau (malaysiska), även benämnda Sea Gypsies. De levde förr på små seglande träbåtar och tog vad havet gav, fiske, samlingar från botten samt kustnära handel. Flera grupper var dessutom kända för sin dykförmåga, att kunna hålla andan långa tider under vatten, upp till tio minuter. Idag bor dock de
flesta på land och försörjer sig på fiske och viss odling; kokos, papaya och mangos.

Koh Bulon.

Olyckan.

Men så händer det... utifrån havet skriker Kerstin plötsligt till! Haltande och storgråtande släpar hon sig upp på land medan blodet forsar från hennes ena fot. Vad har hänt? Trampat på en glasbit - här i paradiset? Jag får upp henne till hyddan, förbinder såret och springer ner till vår lilla restaurang, där jag berättar vad som hänt.
Svaret kommer direkt - “it’s a stingray”. Stoppa foten i kokhett vatten, lyder rådet. Kerstin trycker förtvivlad ner foten i det heta vattnet, medan jag ger mig ut för att leta rätt på en läkare, en tysk turist jag fått tips om. Han blir förskräckt när han ser det varma vatten. Nej, - ”lägg is på foten” säger han. Och jag ner igen till restaurangen och hämtar is. Läkaren undersöker att rockan inte lämnat någon tagg efter sig i såret. Vi ringer sedan vår dotter i Stockholm som tar kontakt med Giftinformationcentralen. Därifrån får vi besked om att foten direkt efter skadan skulle ha stoppats i hett vatten. Stingrockor har ett kraftfullt, dödligt gift och på något sätt neutraliseras giftet i det heta vattnet. Självklart var det lokalbefolkningen som visste vilken som var bästa motgiftet mot hugg från en stingrocka. Senare såg vi hur fiskarna, för
att skrämma bort rockorna, kastade stenar framför sig när de vadade ut till sina båtar.

Nåväl, vi blev i alla fall kvar i över en vecka på denna paradisiska plats - även om stingrockan förtog lite av idyllen. Fast underbart är kort och till slut måste vi dock resa vidare. Via båt till fastlandet tar vi oss över gränsen till Malaysia. Precis som i Thailand är det fritt att resa in i landet utan visum. Via en broförbindelse tar vi oss över till den fina ön Penang. Medan Kerstin vilar ut på ett lite bättre hotell tar jag jag mig runt den stora ön med lokalbussar. När jag kommer till nya platser är detta min absoluta favoritsysselsättning och även den bästa och billigaste formen av sightseeing.

Stingrockor.

Teplantage, Cameron Highland.

För att få lite svalka, innan vi tar oss an den sista biten till Singapore, reser vi upp till Cameron Highland, bergen i Malaysia där hettan inte är så tryckande. Cameron Highland blev vida känt sedan den amerikanske affärsmannen, Jim Thomson, under en vandring 1967, försvann i bergens djungelområde. Trots ett intensivt sökande återfanns han aldrig. Även jag ger mig ut på en djungelvandring, men kommer aldrig riktigt loss. Går i cirklar hela tiden och hamnar till slut i en lekpark...
Dessutom regnar det ihållande. Höjdpunkten blir istället en lokal turisttur med besök på en rosenträdgård, en fjärilsfarm, en honungsfarm, och en farm med småkryp där jag dristar mig till att hålla en skorpion i handen. Områdena uppe i bergen är annars mycket vackra, särskilt de utbredda teodlingarna med sina karakteristiska mönster.
Men Kerstin har fått ont i foten igen från olyckan på koh Bulon, och nu har det också börjat värka i ljumsken, så vi tar oss ner till huvudstaden i Malaysia, Kuala Lumpor.
Här orkar hon inte längre. Hon vill hem till svensk sjukvård och hoppar av resan, med bara 30 mil kvar till målet.

Målet - en Singapore Sling.

Och så var vi bara en. Jag tar tåg ner till gränsstaden Johor Bahru för övernattning. Morgonen därpå vandrar jag så över gränsen till Singapore, men går fel och hamnar i ”no mans land” förbi gränsbevakningen. Gränspolisen får dock syn på mig och jag blir inkallad att förklara mig.
Men inga problem och jag tar bussen in till ”down town”.
Jag söker där upp det slutliga målet, det berömda Raffles hotell. Då tiden begav sig kunde man ofta se Ernst Hemingway hänga här, i hotellets Long Bar. Tvärtemot vad Hemingway skulle druckit beställer jag in en ”Singapore
Sling”, drinken som jag hela tiden tänkt skulle bli ett slags slutgiltigt bevis för en lyckad resa.
Med lite avstickare har jag nu, mestadels med sällskap, under åtta veckor genomkorsat nio länder, och sammanlagt rest ca 1600 mil - den längsta sträcka som går att resa landvägen från Sverige. Sen kan man förstås ställa den fullt berättigade frågan, varför?
Vi låter därför Karin Boye få sista ordet:
”Nog finns det mål och mening med vår färd - men det är vägen, som är mödan värd”

Resväg, Söderköping - Singapore.

Boy Svedberg
Text och Foto