Fran Soderkoping till Singapore - landvagen del 2
Söderköpings-Posten

Från Söderköping
till Singapore - landvägen

Mekongfloden.

Del 2
Efter att i förra numret ha rest genom fyra länder och tagit mig, tillsammans med min fru Kerstin och vår gode vän Rolf, de 950 milen till Beijing, är det nu dags att fortsätta resan söderut i Kina. När tåget avgår från stationen, West railway station, spelas det pampig musik i högtalarna, måhända Kinas nationalsång - ”De frivilligas marsch”. I alla fall står all personal, både på stationen och i vagnarna, i stram givakt! Det känns onekligen lite pampigt även om ingen av oss är lagd åt det ceremoniella hållet.
Resan söderut, ner till provinsen med det förföriska namnet ”Söder om molnen” (Yunnan), är 275 mil lång - en sträcka motsvarande, Stockholm - Barcelona. Den får betraktas som en transportsträcka. Inget särskilt inträffar utöver att vår vän Rolf har utsetts till lekfarbror av tågets kinesiska 4-5 åringar.

Lekfarbrorn Rolf på tåg i Kina.

Mahjong, Kunming.

I provinshuvudstaden Kunming möts vi av ett underbart klimat, och det är inte för inte som den kallas ”Den eviga vårens stad”, vilket höjden på ca 2000 meter säkert bidrar till. Kineserna älskar parker och i den största ”Green lake park” kan man på morgonen se lokalbefolkningen starta dagen med Qigong, enskilt eller i grupp. På helgerna är det sedan full aktivitet med musik och allmän dans, drakflygning eller stillsammare mahjongspel, allt medan någon lokal operaförmåga brister ut i sång. Provinsen innefattar också flera minoritetsgrupper som ofta ses uppträda med sina traditionella danser.

Qigong.

Lijiang.

Gränsande mot Tibet ligger staden Lijiang, eller ”Kinas Venedig” som den också kallas. I ett otal små kanaler porlar vatten här fram bland gränder och prång från Himalayas bergmassiv. Det blev en liten avstickare på ca 30 mil med buss, men det var besöket väl värt. Under nittiotalet var staden utsatt för två massiva jordbävningar med 7,0 på richterskalan. Större delen av den moderna bebyggelsen rasade ihop som korthus, medan den äldre delen av stan med hundraåriga små trähus höll sig tämligen intakt. En stor del av befolkningen utgörs av minoritetsgruppen Nashi, där kvinnorna har en dominerande ställning. Ett mindre trevligt inslag utgör de mot gatan öppna hundslakterierna, kantade av burar med hundar som väntar på sitt öde.


Vi skall nu dra oss vidare söderut mot gränsen till Laos.
Något tåg finns inte längre att tillgå, däremot liggbussar som är ett utmärkt alternativ. När jag tio år tidigare åkte liggbuss i Kina fick jag trängas med kineser på korta små träbritsar. Denna gång är de uppgraderade till bekväma, mjuka våningssängar med lakan och kuddar. Efter en skön natt, om än lite skumpig, kommer vi så fram till staden Jinghong i sydligaste delen av Kina. Härifrån tar vi oss den korta sträckan till Laos. Visum är numera inga större problem då de mot 20 US dollar går att köpa vid gränsen.
Färden tar oss nu på vindlande vägar över vackra, vidsträckta bergsområden i norra Laos. Dessvärre fördunklas skönheten ibland av fula sår i regnskogen, ett resultat av pågående avverkning. Vi passerar enkla små byar där barnen blir till sig av förtjusning när bussen stannar och vi kliver av för att sträcka på benen. Det har börjat bli varmare i luften nu så vid ett tillfälle tar jag av mig vinterjackan och skickar ut den genom bussens fönster. Visserligen storlek XXL, så upphittaren fick nog en del att fundera över, men som täcke under kyliga nätter kommer den säkert till pass.

Skolbarn i Laos.

Byaffär i Laos.

Så småningom når vi Luang Prabang som i det gamla riket Lan Xang var konungastad i perioder från 1300-talet och framåt. Det är en lugn och harmonisk stad, kanske en av de lugnare i Sydostasien. Efter en natt här måste vi dock vidare, men under den fortsatta bussresan lämnar besöket en bitter eftersmak. Det visar sig att jag glömt mina nyinköpta sandaler på hotellet och nu reser vidare söderut i vinterskor. Ja, herregud.
På resan ner mot Vientiane, Laos huvudstad, gör vi ytterligare ett stopp i Vang Viang. Det visar sig vara ett populärt ställe för ungdomar som skall testa ”tubing” - åka medströms på Mekongfloden med bilslangar. Ibland är det lätt att känna sig lite extra överårig.
Laos är ett av Asiens fattigaste länder - inland, utan gräns mot havet. Men med bistånd har man ändå fått till ett hyggligt vägnät och vi når Vientiane utan större problem. Staden påminner mer om en stillsam landsortsidyll än en normalt bullrande huvudstad. Den innehåller en del sevärdheter och den mest imponerande är den magnifika heliga stupan ”Pha That Luang” som delvis är täckt med bladguld. En annan märklig attraktion, men hiskligt ful, är deras triumfbåge ”Patu Xay”. Under Vietnamkriget försåg USA den laotiska regeringen med cement och medel till att bygga ett flygfält avsett för det amerikanska flygvapnet. Men Laos, ett land i franska Indokina, ville inte vara sämre än sina forna kolonialherrar. Istället för flygfält byggde man en triumfbåge, liknande den i Paris. I folkmun går monumentet därför under namnet ”the vertical runway”.
Nere vid Mekongfloden avslutar vi vårt besök i Laos och summerar våra intryck. På en restaurang dricker vi den inhemska ölen ”Lao” och som den brödälskare jag är tar jag in min favoriträtt - fransk baguette, en positiv kvarleva från forna tider. Det är en underbar kväll, nästan magisk, när solens sista strålar glimrar i floden och kastar sken över Thailand på andra sidan. På några minuter är det över innan den sammetslena tropiska natten omsluter oss.

Pha That Luang.

I morgon skall vi åter åka tåg. Efter att ha tagit oss över Mekongfloden via “Friendship bridge” kommer resan nu att gå med nattåg från den thailändska staden Nong khai till Thailands huvudstad - metropolen Bangkok. Bussar i all ära, men att resa med tåg är oslagbart, i synnerhet nattåg, och särskilt nattåg i Thailand. Vagnarna är enkla; på dagtid en vanlig vagn med sittplatser som på kvällen vecklas ut till liggplatser. Tågvärdar går runt och bäddar med lakan och filtar och drar för draperier till varje bädd. Detta sker medan vi dröjer oss kvar i restaurangvagnen med en god thailändsk öl, Chang eller Singha.
Tåget ryster och gungar fram och tillbaks på den åldriga rälsen. Och det är just detta som gör nattåg i Thailand så trevliga att resa med, att bli vaggad till sömns. Därför får det gärna dröja ett tag till innan man inför snabbtåg med ny rälsdragning. Vi somnar förväntansfulla inför ankomsten till Bangkok, men mer om detta i nästa nummer. 

Boy Svedberg
Text och Foto

Öppettider:

 

 

Måndag till torsdag: 09:00-17:00

Fredag: 09:00-16:00

Lunchstängt: 12:00-13:00

 

Kontakta oss:

 

 

Besöksadress: Storgatan 2,

614 30 Söderköping

Telefon: 0121-421 35

Email: info@soderkopingsposten.se

Copyright © Söderköpings-Posten

Dela på sociala

medier: