Brunnslasarettet berattar
Söderköpings-Posten

Brunnslasarettet berättar

Personal och patienter utanför Brunnslasarettet. Foto: Emil Ström, S:t Ragnhilds Gilles bildarkiv

Birgitta Fallegårds mamma, Göta, var sjuksköterska och arbetade många år på Brunnslasarettet.
- Jag och min mamma, bodde på 40-talet utanför Hultsfred. Varje år tog hon med en barnflicka till mig och så var vi i Söderköping de tre sommarmånaderna, berättar Birgitta.


- Mamma arbetade där varje sommar till 1963 och jag följde med så länge jag gick i grundskolan. Somrarna var för mig alltid förknippade med Söderköping. När hela familjen flyttade till Söderköping 1953 började jag på Samrealskolan (numera Bergaskolan).1958 rörde vi på oss igen och återvände till Hultsfred, men mamma fortsatte sommarjobbet på lasarettet som vanligt.

Var jag än har befunnit mig under alla år, så har Söderköping och särskilt Brunnen blivit mina käraste platser.
Varje sommar har jag känt en längtan att besöka dem och mina vänner några dagar, det är absolut ingen sommar annars!

När min man dog 2012 så sa jag till mina barn:
- Jag tänker inte stanna här.
- Det vet vi, du ska flytta till Söderköping, svarade
dom.

De var således redan indoktrinerade! Och i juli 2013 flyttade jag till min älskade lilla stad.
Därför vill jag, genom att berätta nedanstående historia, kasta ljus över- och rikta uppmärksamhet på en, om lite skamfilad, byggnad som jag fortfarande älskar!


Brunnslasarettet berättar

Mitt älskade Söderköping! Vad gör du med oss gamla minnesvärda byggnader där väggarna viskar om sorg, skvaller och kärlek? Det sitter verkligen i väggarna. Och nu ropar vi i vånda och skräck och känner att vi snart inte längre orkar hålla oss upprätta. Vad tänker ni göra med oss? Vi vet att vi är fula och skamfilade, men vems fel är det?


Jag är en av dessa anrika gamla byggnader som ”föddes” 1893 och kallades Brunnslasarettet. Jag kände mig så

stolt att få ta hand om gäster som skulle komma för att få lite lindring i sina leder, psykisk stimulans och sociala kontakter.
Arkitekten, byggherrarna och särskilt inbjudna, skålade och var nöjda och jag knakade till lite i golvet av belåtenhet.
Mina gäster var inte bara sjuka utan också mindre bemedlade så det fanns någon stiftelse som betalade för dom.


Lite information om hur jag såg ut inuti. Från entrén låg en stor matsal rakt fram och till vänster ett litet kök där kaffepannan stod på hela dagarna.

På varje sida om matsalen fanns vackra trädörrar som ledde till gästernas rum. Först en stor sal, med plats för tio sängar, nattduksbord och små garderober. Därefter tre små rum i 90 graders vinkel med fyra sängar i varje. Om jag räknat rätt så fanns det plats för 22 sängar på vardera sidan. Summa 44 gäster. En herrsida och en damsida.

Jag hade bara öppet tre månader på sommaren (juni, juli, och augusti) och varje grupp stannade en månad.
Oh, vad jag älskade dom! Fast de flesta var gamla och alla sjuka på olika sätt, var de oftast glada, många spelade 
musikinstrument och sjöng av hjärtans lust. Det skulle vara nyttigt för min ”hussjäl” med liv och rörelse sa man och det stämde verkligen


Men jag hade några högfärdiga byggnader på andra sidan ån. Den ena kallades Slottet som skröt med att det var mycket mycket äldre än jag. Dessutom fanns tre villor i Brunnsparken. Jag måste erkänna att de verkligen var vackra, fast det tog emot. De som bodde där kallades 1:a klassens badgäster, bar eleganta kläder och hade tillgång till olika bad och behandlingar och en egen överläkare.
Hos mig fanns inga sidenkreationer. Däremot en skön stämning, rejäla kjolar och tramp av grova kängor och käppar mot mina ekplankor. Här fanns en sjuksköterska och en doktor.

Det sorgliga var att jag inte hade något bad så när inte 1:klassen badade fick mina gäster lite tillgång till bad hos

dom. Blodprover togs av sjuksköterskan och beroende på svaren ordinerade doktorn mediciner och kanske våteller värmeomslag.
Mina gäster kallades 3:e klassare. Det ansågs lägre, men jag trodde att tre var högre än ett. Så den matten förstod jag inte.


Efter några år bestämde min doktor att han skulle fråga överläkaren om mina gäster skulle få tillgång till 1-klassens elektriska behandlingar. Elektriciteten hade kommit på högsta mode och nu provades elapparater på sjuka leder.
Jag minns så väl när ”min doktor” gick till överläkaren och berättade sin belägenhet. Tydligen blev han nöjd för en månad senare, fick mina gäster tillgång till vissa tider för olika behandlingar på andra sidan ån. Naturligtvis var det inte tillåtet att beblanda sig med de ”fina” men det blev ändå ett framsteg.

Det här att vara doktor förstod jag var något alldeles högtstående på rangskalan för jag såg hur damerna neg djupt trots stela knän och herrarna bockade även om det gjorde ont i ryggen.
Det var inte riktigt lika viktigt med sjuksköterskan, men en viss vördnad märkte jag i alla fall.
Nu skulle det bli ett större väntrum och dito laboratorium. Det blev lite flyttningar med dörrar och annat inom mig och som alltid kändes det smärtsamt när snickare gick till verket, men mina gästers bekvämlighet kom naturligtvis i första hand.

Så här fortsatte det sommar efter sommar och jag började snart känna av en del skavanker. Färgen flagade på utsidan och väggarna inuti behövde målas. Så när hösten kom och jag var ensam, kom målare och andra glada gubbar och jag fick en helrenovering. Tänk att man blev som en annan ”människa” höll jag på att säga.
Ni skulle ha hört när mina gäster kom den sommaren. Dom gav upp ett glädjetjut som hördes ända till Slottet, som knyckte på nacken.


Under det stora kriget som tydligen var något förfärligt kom en sjuksköterska som hade sin lilla dotter, Doris med sig som precis hade lärt sig gå. Först trodde jag att nu blir det väl stora skador på mig med kritmålningar på väggarna och illvrål så mina glada gäster kunde bli lomhörda, men där hade jag fel.
Modern hade nämligen med en barnflicka som tog hand om Doris och och när de ibland kom på besök, blev mina gäster överförtjusta och började prata barnspråk.
Dessutom bodde hon med sin barnflicka i en stuga bredvid, den lite skamfilade tull- eller parkstugan.
Sjuksköterskan bodde i ett personalrum mitt emot laboratoriet. Hon behövde säkert få sova på nätterna utan barnskrik.
Läkaren däremot hade en större bostad på den ”fina” sidan.

Fotografi troligtvis från 1920-talet. Foto: Emil Ström, S:t Ragnhilds Gilles bildarkiv

Åren rullade väldigt fort. Nu var det så naturligt att ”min” sjuksköterska och Doris skulle komma varje år. Dom hörde liksom till inventarierna. Som vanligt hördes sång, musik och dans då de minst ledbrutna tog en svängom. Det hade blivit förstärkning i sången. Doris som ofta kom och språkade med gästerna ville gärna vara med och sjunga.
Allt detta gillade jag och försökte stampa takten i mina gamla ekgolv. Men jag kände att jag började bli medelålders.

Det var inte bara höga ljud från musiken. Alla samtal fördes i hög volym då de flesta hörde dåligt. På nätterna blev jag orolig då herrarna drog timmerstockar så väggarna knakade och mina fönsterrutor skälvde.

När de sista reste den 31 augusti för den sommaren, kände jag först lättnad att få vila mina fönsteröron. På nyår började jag emellertid längta efter dom och i aprilmaj var jag nästan sprickfärdig innan de kom.

Då, den sista veckan i maj, kom personalen och det blev ett fasligt slamrande. Alla sängar skulle bäddas, toaletter städas och korsdrag genom alla salar. För att inte tala om skurborstarna som nästan gnodde sönder mina vackra ekplankor. Prat, skratt och jag kände hur livsandan kom tillbaka. Allt var sig likt igen: Samma sjuksköterska med Doris samma köks- och städpersonal och samma läkare och då kände jag mig trygg.


Jag hade alltid trott att jag stod grundad på fast mark, men den tanken fick sig en törn. Slottet sa att där jag stod, mellan ån och kanalen, var det bara lera och därmed skulle mina dagar vara räknade.
En vår kom snickaren som jag egentligen inte gillade eftersom han bankade och sågade i mina väggnerver. Doris skulle nu få ett eget rum eller rättare en skrubb. Så för hennes skull stod jag ut.
Det var nämligen så att vi hade fattat tycke för varandra. Ofta hörde jag hur hon berättade för andra om mig
och då med en värme och kärlek som rörde mig till tårar.


Tänk vad tiden går, har jag hört folk säga och det stämmer också för mig. Det kom ett år, när alla mina gäster var hos mig för sista gången. Kanske jag inte var lämplig att ta emot dom längre. Jag var nog för gammal. Villorna ett och två hade jämnats med marken och nummer tre hade brunnit ner. Allt detta gjorde mig ont för även om de hade retats så har vi hus medkänsla med varandra. Att stå tomt var inte nyttigt för mig och jag var verkligen bedrövad.
Efter några år kom snickaren tillbaka igen och det blev knak och brak och en smärtsam period. Jag skulle bli skola! Rummen byggdes om till skolsalar. Tänka sig, att jag som tidigare haft sjuka och gamla, nu skulle få höra ungdomars fniss och spring av snabba fötter på mina slitna golv. Det gladde mig otroligt och jag levde upp igen.


Så tog detta uppfriskande kapitel slut. Vad skulle nu hända mig?
Nu var det krig och oro långt borta som räddade mig.

Det kom familjer som pratade ett konstigt språk men drack mycket kaffe och då nämnde dom ett ord jag kände igen; Fika!

Oj vad barn dom hade och många låg på golvet på madrasser. Men jag kände mig glad att kunna ge dom tak över huvudet, även om mitt tillstånd var mycket sorgligt.

Kanske de kom från ännu bedrövligare situation och var tacksamma för mig.
När de sedan flyttade efter några månader, kände jag mig alldeles deprimerad. Varför hade ingen målat mig, gjort en grundlig renovering och pålat under mig? Jag tänkte förtvivlat på leran under.
Då fick jag höra att man tänkte riva mig, men någon klok sa att jag var gammal och kallade mig för ”K-märkt” och sådana får inte förstöras. Skönt, här fick jag en chans att överleva, men hur länge?

Här står jag alltså och sjunker djupare och djupare.
Färgen flyter som tårar utmed fasaden, min överdel rasar snart och ingen vågar gå in och det håller jag med om. Jag har blivit livsfarlig. Domen kommer snart förstår jag och kanske den lyder så här: ”Sorgligt nog måste vi riva den här ömkliga kåken. Vi har verkligen länge funderat på hur vi skulle kunnat rädda den. Men som ni ser, har den nästan raserat sig själv” Då ljuger dom!


Jag har endast en önskan kvar. Oh, om bara min Doris kunde se mig! Hon som älskade mig så innerligt. Ja, hon är ju väldigt gammal nu förstår jag. Tänk om hon sörjer över mitt tillstånd och rent av gråter när hon tänker tillbaka på vår fina och roliga tid tillsammans. Det skulle trösta mig att någon minns mig och att jag har betytt något. Det gör att jag lättare kan gå mitt tragiska öde till mötes.
Någon gång i framtiden när stadens guider berättar om och visar gamla byggnader och de kommer till platsen där jag legat kanske de säger: ”Här har funnits ett gammalt hus som kallades Brunnslasarettet, men det revs då det bara blev en rishög. Och som ni nu ser, reser sig här Söderköpings stolthet, vårt högsta hus. Är det inte vackert?”
Då skäms jag att min älskade stad Söderköping helt har tappat förståndet.

TEXT: Birgitta Fallegård

Öppettider:

 

 

Måndag till torsdag: 09:00-17:00

Fredag: 09:00-16:00

Lunchstängt: 12:00-13:00

 

Kontakta oss:

 

 

Besöksadress: Storgatan 2,

614 30 Söderköping

Telefon: 0121-421 35

Email: info@soderkopingsposten.se

Copyright © Söderköpings-Posten

Dela på sociala

medier: